Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Man vore nästan frestad att betvifla, att en fjortonårig pilt
kunnat ega ett sådant herravälde öfver vers och språk, och
framför allt, en så mogen och fin blick på det verkliga lifvet.
Sedan vi nu redan mött Franzén just på det område, der
hans betydelse är störst, nämligen på skaldekonstens, må det
vara oss tillåtet att om sjelfva det yttre af hans öden och
utmärkelser fatta oss med största korthet. — Franzén återvände
till slut till universitetet och sin första kallelse, och hans moder
fick genom ett nytt, lyckligt gifte en hjelpare i sin ekonomi, utan
att dock det ursprungliga, hängifna förhållandet mellan henne
och hetmes förste son derigenom i ringaste mon led intrång. För
att rätt fatta arten och betydelsen af detta förhållande mellan
modren och sonen, måste vi lyssna till den senares egen
skildring deraf. Det synes oss, som om Franzén gåfve sin mor det
skönaste och högsta vitnesbörd, som en skald kan gifva den,
sora fostrat honom, att han nämligen ej af sig sjelf utan genom
henne lärt sig i naturen skåda skönheten och skåda deusamma
såsom en uppenbarelse af Gud. Det är i dikten »Modren och
Sonen», som det ställe förekommer, på hvilket jag syftar.
»Från vår till vår, från dag till dag
Densamma, och ändå med alltid nytt behag,
Naturen deras sinnen rörde.
I sonens själ, som källan ren,
Hon af dess skönhet såg allt mer ett återsken;
Och han dess kärleksröst ur modrens hjerta liörde.
Allt hvad i dälden lyste grönt,
1 vattnet och i molnen skönt,
Allt var för henne blott en genomskinlig slöja
Af den gudomlighet, som stod för hennes själ
Så fjerran, och så när likväl.
Och han, af henne lärd, att sina blickar höja
Från ängens blommor upp till stjernorna i skyn,
I beggedera såg med en förklarad syn
Bokstäfver, skrifna af Guds finger.
Nu hela skapelsen för henne blef en sång,
l)er allt är bild och klang och tanke på en gång.
1 floden, som ur klippan springer,
Och, lugnad, i sitt djup en himmel låter se;
I aftonsolens leende,
Som efter dagens storm går fram ur mörka skyar;
I den begrafna säd, som grön
Står upp vid lärkana sång och åkermannens bön;
1 dagens blick, som skapelsen förnyar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
