Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Vi hafva redan förut framhållit, huru Franzén trifdes med
det oskyldiga och glada. Äfven hiir utgör samma stämning
grundackordet, kring hvilket allt harmoniskt sluter sig. »Hvem önskar
ej», säger Emili på ett ställe:
»Hvem önskar ej ibland att vara barn igen?
Och månn’ ej »smusla sko» och »liten lefver än»
Så klär den vise sjelf, som att till harm sig spela,
Till lungsot dausa sig och äta sig till qval,
Och samla hus från hus blott ämnen till förtal:
De stora tidsfördrif, som oss i Lappland fela!»
O huru måste vi icke afundas den tidsålder, som egde denna
friska och fromma glädtighet, hvilkens förvridna vålnad är det
enda, som vi se spöka på vår tids anspråksfulla ungdomsbaler,
alltsedan ett förvändt skoltyranni mördat henne sjelf redan i
barnens sinnen.
Det är icke mången, som i våra dagar kan säga med Emili:
»Så njuta vi hvar fröjd tre gånger: förr’n den varit,
Och då den är tillstads och ännu se’n den farit.»
Ty detta är både fromt och sundt; men de, som träda mest
fram i våra dagar, äro vanligtvis hvarken fromma eller sunda.
Vi hafva äfven ett annat poem af Franzéns hand, hvilket
är ett verkligt syskontycke till Emilie, nämligen »Landtlifvet»:
»Af samma jord, som födde mina fäder,
Jag har mitt bröd och trampar deras spår,
At samma utsigt öfver sjön mig gläder,
Och längs med ån till samma kyrka går.»
Äfven här är en glad förnöjsamhet den medelpunkt, kring
hvilken det hela rörer sig:
»O! hur sällt förrinna diua dagar,
Blott du förnöjd med litet lefva vill!
Du njuter allt; det minsta dig behagar,
Och nöjet ej till ledsnad räcker till.»
Det är det husliga samlifvets sällhet, som Franzén äfven här
prisar uti dess uthållighet ända in i döden:
»Må när som helst mig döden hädanrycka,
Blott jag får se på henne, när jag dör;
Blott hennes hand jag än får tacksamt trycka,
Då hon ej mer min qväfda stämma hör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
