Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Sen vet jag visst, att hon så tomt det finner,
Och mins mig än i många Herrans iir.
Ja, mången tår på hennes psalmbok rinner,
Då till min graf hon ifrån kyrkan går.»
Det återstår oss nu blott att nämna ett stycke af Franzéns
smärre dikter, nämligen »Den gamle knekten». Detta stycke står
på visst sätt ensamt i samlingen, det är en enstaka ton, som
förebådar Fänrik Ståls klangfulla harmonier. Hjelten är en
gammal, hundraårig kämpe, den siste som sett kung Carl (XII).
Han lefde på en ö i Saimens vågor, och all lians rikedom var
hans klinga och Carl XII:tes bibel. Mer hade han egt, och det
yppersta af allt, en englalik dotter. Men dottren var drunknad
och allt borta. »Dock», säger gubben, »klagar jag icke».
»’Snart hundraårig, sitter jag
l)ock lugn här i min skrefva:
Blott ej mitt fosterland en dag
Jag nödgas öfverlefvat —
Så talte han, och från den da’n
Ej syntes mer, der han var van.
Blott tallen ser man än der stå,
Af stormens våld ej bruten.
Blott vågen hör mail än der slå
Mot klippan, skumbegjuten;
Och kyrkan än i sitt förvar
Hans bibel och hans värja har.»
Franzén förde kärlekens, hemlifvets, den oskyldiga glädjens
och den kristna trons talan uti ett tidehvarf, då allt detta
hotade att upplösas. Och ännu torde vi icke hafva uppnått ett
tillstånd, då vi icke alla skulle behöfva lyssna, en till en ton, en
en annan till en annan ur den bortgångnes rika strängaspel. Må
Franzéns sånger blifva oss allt kärare och kärare, ty det är ett
tecken på att vi sjelfva blifva allt bättre! Jag känner om denne
märkvärdige mans skaldskap intet bättre vitnesbörd, än det som
Runeberg ger på ett ställe: »De Franzénska visorna har jag vid
hvarje ny omläsniug förstått bättre, och ju klarare mitt eget
väsende utvecklat sig, ju trösterikare och lugnare mitt inre blifvit,
desto djupare motsvarigheter af frid och skönhet har jag
upptäckt i dem. Jag tror, att det är med dem som med våra gamla
äkta sagor, som gläda barnet, lifva ynglingen och motsvara
mannens djupsinnigaste åsigter af lifvet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
