Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
»Hans tid är dock nn förbi. Vid sidan af qvinnan trifves
blott mannen. Han har också kommit för att intaga sin plats,
och vi lyckönska honom dertill med den vissa förutsägelsen att
han skall få oändligt mycket mera glädje af sin qvinna, sådan
som Gud gifvit henne åt honom, än »skapelsens herre» någonsin
hade af sitt »fruntimmer».
2.
Skapelsehistorien och qvinnans frigörelse.
Adolphe Monod yttrar i sitt bekanta arbete om qvinnan och
hennes uppgift: att mannen, hvars födelse utgör en del af det
stora skapareverket, som framkallade englarnes fröjdesånger, är
såsom skapad till Guds ära och efter Guds beläte, skyldig Gud,
att visa sig för verldens ögon med höjdt hufvud. Men qvinnan,
hvars tillkomst är en »händelse af andra ordningen» — en så
att säga familjetilldragelse, — hon, sora skapats, icke till Guds
utan till mannens ära, måste vara mannen skyldig att hålla sig
gömd inoiu jordlifvets trängsta kretsar, såsom en blygsam hustru
i sitt hem. Monod stöder denna sin uppfattning på Pauli ord:
»ty mannen är icke skapad för qvinnans skull, utan qvinnan för
mannens skull». — Hela denna uppfattning finner den norska
författarinnan oberättigad.
Jag kan icke inse, säger hon, hvarför qvinnans skapelse icke
skulle utgöra en verldshändelse, en del af det stora ursprungliga
skapelseverket likaväl sora mannens. — Som bevis härpå anför
hon berättelsen om huru Gud efter jordens skapelse ville kröna,
sitt verk: »Och Gud sade: låt oss göra menniskan till ett beläte,
som oss likt är, den råda skall öfver fiskarna i hafvet, och
öfver foglarne under himlen — — och öfver hela jorden. — Och
Gud skapade menniskan; sig till ett beläte skapade han honom
(heune?). — Man och qvinna skapade han dem. — Och Gud
välsignade dem etc.». Här, säger vår förf., är ju intet spår till
en underordnad ställning för qvinnan. Deremot ser man tydligt
att menniskan, sådan hon fanns i Guds skaparetanke, innan hon
ännu utgått ur hans hand, är icke mannen utan — menniskan;
men menniskan är tvåfaldig: man och qvinna. Qvinnan är alltså
icke blott en liten, senare tillfogad förbättring af det sista stora
skapelseverket, utan hon är detta verk sjelft.
Vid den andra, omständligare beskrifningen omtalas
visserligen qvinnan såsom skapad mannen till en hjelp, men dock me<?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
