Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
kunskaper, skarpsinne eller qvickhet öfver hjertats godhet ocli
viljans pligttrohet.
Ord, sådana som de nedanstående hafva, — vi äro
öfver-tygade derom — alstrat en rik andlig blomstring och
välsignelse-bringande frukter för fosterlandet, fastän intet menskligt öga
kunnat spåra den kedja af orsak ocli verkan, som af det andliga sädet
utvecklat frukter både på det materiela och ideela området. Ord,
sådana som de nedanstående, uttalade af en älskad ocli beundrad
lärare, måste verka omätligt och åt lärjungen meddela lärarens
varmt uttalade öfvertygelse.
»Sträugt arbete och flärdfritt allvar är det första vilkoret för
ett folk, som vill lefva och vara till. Det är så äfven för
medborgaren. Dåraktig kalla vi den, som litar på sitt snille.
Förbannelse öfver honom, som gräfver sitt pund i jorden! Ju större
förmåga, desto större ansvar. Icke blef dig snillets säkra blick
förlänad blott för att rikta den på små personliga nöjen; icke
begåf-vades du med förståndets ovanliga lättrörlighet eller
genomträngande skärpa för att öfva dessa egenskaper blott pä förvärfvandet
af egna njutningsmedel, eller för att nedlägga dig i en lättjefull
hvila. — — Nej, snillet skall upplysa menskligheten, skulle det ock
förtäras i sin egen eld. Ingen bär skulden om han ej fått större
gåfvor än medelmåttans; äfven med dessa kan mycket godt uträttas,
men det hvilar ett tungt ansvar öfver den, som eger större krafter
och ej brukar dem. Just derföre att hans arbete kan bära rikare
frukt, bör det ock vara så mycket ihärdigare, så mycket kraftigare.
Om hans kallelse är sådan, att han vill digna derunder, då kommer
frestelsen, och man säger sä gerna till sig sjelf: »hvila dig, din kraft
förspilles, du måste lefva». — Nej, det är icke nödvändigt att lefva.
Ett är nödvändigt — att göra sin pligt; kan man icke fylla den
och lefva, — så kan man dö».
Mot den känslans öfverdrift, soin ofta röjer sig hos
ungdomen, varnar läraren med följande ord:
»Ehvad än kan sägas till känslans ära, ehuru älskvärdt deras
hjerta må vara, der naturens okonstlade känsla herrskar, huru skön
den må visa sig i stora försakelser, i ädla tänkesätt, ja skön äfven
i sina förvillelser, så är det dock icke denna sida af menniskonaturen,
som bör styra lifvet. Det är icke känslan, icke fantasien, icke snillet
en gång, som beherrskar verlden, men blott förståndets och viljans
förenade energier. Lycklig den, som kan styra sin känsla! Han
beherrskar då äfven sina passioner, och blifver en ledande kraft inom
den krets der han lefver».
Mot känslans herravälde särskildt i studenternas kamratlif
och vid deras val af ungdomsvänner gör läraren äfven några
invändningar, och efter att hafva uppmanat de studerande att draga
sig ifrån hvarje ovärdig medlem af deras samfund, fortsätter han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
