Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
nian kunnat vänta af inledningen är denna framställning hållen i
en utomordentligt nykter ton. Af en nästan öfverdrifven
samvets-grannhet synes förf. med obetvinglig jernhand undertrycka hvarje
spår af sin ungdoms hänförelse — denna hänförelse, icke för det
tillfälliga ämnet, utan för de eviga idéer det frammanar, som i
Oscars-talen så oemotståndligt rycker läsaren med sig.
Skildringen är så ytterst flärdfri och hållen i en så negativ ton att fara
är det mängden förbiser den gloria, som genom densamma fästes
vid Sten Stures namn. Hvad som mest framhålles är lians
sjelf-försakelse och klokhet; — sjelfförsakelsen att afstå från
konunganamnet då »det som saknades i Sverige var en svensk
konungaätt. Sveriges konungs plats var tom alltsedan kronan krossades
i det kungliga syndafallet pä Folkungaättens tid»; — —
klokheten af ett dylikt afstående, ty det är troligt att tidens uppgift,
konungathronens upprättelse, var fullkomligt overkställbar».–
»Menniskors karakterer framställa sitt värde eller sin oduglighet
icke blott i det som de gjorde, men äfven i det som de
under-läto att göra». Det sorgliga i Sten Stures lott, att sträfva till
ett mål, han ej raägtade hinna, att arbeta på ett verk, han ej
fick fullborda, uttalar förf. varmt men dock enkelt i några bland
talets slutord:
»Derföre, när efterverlden låter tanken hvila vid Sten Stures
minne, förenar sig med tacksamhetens känsla för det nyttiga han
gjorde äfven det menskliga deltagandet för arbetaren, som sträfvade
olönt, och såningsmannen, som ej fick skörda».
Talet öfver Sten Sture gör i sin helhet inera intryck af en
disputation mot någon osynlig opponent än af ett minnestal öfver
en stor personlighet; det är en dom, men icke öfver »dödan man»,
utan snarare öfver de lefvande och deras sätt att döma de döde.
Den möjliga förebråelsen för en alltför stor njugghet i beröm
har förfin dock en gång för alla afvärjt genom de vackra orden
i talet vid nordiska festen i Upsala 1868:
»Jag vill ej berömma någon menniska mera än strängaste rätten
kräfver och dä kan det ej blifva mycket, och finnes det äfven något
som mitt omdöme tillåter min känsla att förtjusas utaf, så har min
erfarenhet lärt mig, att den sämsta tjenst man kan göra ett älskadt
föremål är att särdeles mycket berömma detsamma. Ocli jag fruktar,
att den myckna berömmelsen, smickersötan, som strykes öfver
skröpligheten ocli bäddar det mjuka hyendet för egenkärleken, gör
med sin sedeförderfvande inflytelse en rätt så stor skada som någonsin
skandalpredikanternes smädelse kan göra med sitt giftigaste etter.
Ovettet är sällan alldeles oförtjent fastän det kan vara öfverdrifven
det vore godt om man alltid kunde säga att artigheterna äro väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
