Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
sällskapslifvets förlustelsebringare hysa inte det ringaste
inedlidande med den artist, hvars egendomligheter de lyckats ertappa
såsom ett tacksamt motiv för karrikatyren. De mörda honoin
genom oupphörliga knappnålsstyng, och deras åhörare skola,
glömska af konstnärens förtjenster för öfrigt, endast ha öppna
öron för hans deklainationsmanér och i tysthet ge sin beundran
åt den rolige och intelligente härmaren. Företeelsen erinrar om
en litografi, som för några år sedan hängde i de flesta
boklåds-fönster och som kallades "Napoleons skugga på sin egen graf".
Innan man upptäckte hemligheten såg man endast ett par
sammanbundna tårpilar, men sedan nian engång i grenarnas konturer
fatt reda på den lille store mannen med sina korslagda annar,
så, förglömde nian alldeles hela det vackra landskapet och hade
endast ögon för skuggan.
Likaså blir den åskådare, som ofta uppinärksamgjorts på en
konstnärs manér, alldeles blind för alla hans förtjenster. Det
är derför som våra sceniska artister i sällskapslifvets talangfulla
härmare eller härmerskor se sina farligaste fiender och den
framställande konstens rofgirigaste marodörer.
Oin dessa herrar eller damer i stället ville ined sin
skarpblick vara den karrikerade artisten till verklig nytta, så gjorde
de i konstens intresse en god gerning. Dock, detta vore ju att
abdikera frän egna triumfer. Huru lätt vore det ej annars att,
antingen genom personlig bekantskap och under en grannlaga
form göra artisten uppmärksam på några små egendomligheter,
hvilka undgått den offentliga kritikens blickar, men hvilka kanske
i väsentlig mån bidragit just till det totalintryck, som denna
ansett förfeladt, eller att genom en finkänslig och aktningsfull
skrifvelse, vare sig anonym eller ej, ge en vink, som alltid skulle
vara af betydelse för den konstnär, hvilken icke fåfängan slagit
med ohjelplig blindhet och döfhet.
Att en till och med karrikerande härmare kan vara artisten
till nytta torde emellertid följande lilla tilldragelse bevisa.
Eu af våra mest framstaende sceniska konstnärer hade i sin
deklamation ett visst föråldradt manér, liknande det som ännu
begagnas af de franska aktörerna i de klassiska tragedierna, och
hvarom vi nyss i korthet ordat. Af en slump kom han engång
att befinna sig i ett rum, angränsande till det, hvaruti en hans
lyckliga efterapare som bäst framkallade den ena skrattsalfvan
efter den andra på hans bekostnad. "Hvem är det han härmar"?
frågade konstnären helt naivt sin granne. Denne dröjde länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
