Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Några år derefter presenterade sig en ståtlig prestman för
den ryktbare aktören uti dennes hem i London.
"Hvad är det ni säger, min herre"! — utbrast Garrick —
"Ar ni den i hela England namnkunnige andlige vältalaren"?
"Nej, jag är blott den store Garricks tacksamme lärjunge"!
— svarade presten vördnadsfullt bugande.
Småningom erinrade sig konstnären mötet på byvärdshuset.
De båda af fördomen sä kallade antagonisterne, presten och
aktören — hvilka — om de rätt betrakta sitt höga kall —
egentligen äro andliga embetsbröder, — föllo hvarandra i famn ocli
blefvo snart de bästa vänner, sedan prestmannen förklarat, att
hau i många år förgäfves spanat efter sin genialiske lärare, men
först den föregående aftonen igenkänt honom på scenen, der han
då för första gängen skadade den store skådespelaren.
I denna sist anförda anekdot, måhända alltför bekant
fölen och annan läsare, ha vi emellertid klaven till den gata, som
för många är så svår att lösa, och som vi kallat: "konsten att
tramsäga".
Sedan man ju tidigare dess bättre gjort sig hemmastadd med
det elementära af denna konst, en rigtig artikulation och
prononciation har man — under förutsättning af den bildning och de
kunskaper, som äro nödvändiga, för att kunna uppfatta det ämne
man har att afhandla — icke behof af andra lärare i sjelfva
deklamationen än studium af andras fel eller förtjenster, sitt eget
smaksinue, sitt eget fina öra, och framför allt förmågan, att
tränga sig in i och sedan sjelf genomträngas af sitt
framsägnings-ämne. Det är helt naturligt, att man då afpassar värman i sitt
föredrag efter innehållets beskaffenhet, och icke framsäger en
statistisk eller historisk afhandling med den poetiska glöd, som
anstår ett skaldestycke, eller en fin ironi med satirens dräpande
skärpa. Under alla förhållanden bör man icke vedervåga det
djerfva försöket att samtidigt vara sjelfkritiker och exekutör af
ett föredrag, eller så att säga ställa sig £om granskare vid sidan
af sitt eget jag; ty detta sträfvande efter att uppträda som en
sorts dubbelstjerna, hvilken under rotationen kring sin
tvillingsyster både lyser, belyser och belyses, kan ofta medföra de mest
störande följder.
För att tydliggöra vår åsigt genom ett par anekdoter, tagna
från lifvet på scenen, vilja vi anföra en episod ur den skåde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
