Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Det var ett rum — om jag kan närana ett sådant kyffe
med det namnet — der endast en glugg, ty fönster vill jag ej
kalla den lilla öppningen, släppte in en sparsam dager och helt
visst aldrig en stråle af Guds sol, aldrig en glimt af hans klara
stjernor. Golf fans der ej — nej, den fuktiga mörka jorden
tjenstgjorde som tilja der, och en liten jernspisel stod så kylig i
ena hörnet och tycktes ej veta af hvad det ville säga att ge
värme från sitt inre. På ena väggen syntes en liggsoffa, men
utan en fjäder eller ett dun — en kärfve halm och en trasmatta
utgjorde dess bädd. Ungefär midt på golfvet, der dagen, som
föll in genom gluggen, gaf mest ljus, stodo ett rankigt bord och
en stol. Med en blick uppfattade jag att detta var hela
möbleringen. Der satt qvinnan jag sökte med ett spädt barn vid sitt
bröst.
Jag kunde med möda återhålla ett utrop, då hennes ögon
mötte mina — ett så förfäradt, hopplöst och likväl likgiltigt
uttryck hade hennes blick. Hennes läppar darrade nervöst, hon
tryckte barnet intill sig och skälfde som af en frossa.
Om du kunde tänka dig eländet i sin högsta höjd, så skulle
du ändå ej för din inbillning kunna framkalla en sådan bild sora
denna moder med sitt barn. Hennes vissnade, nej, förtvinade
barm var blottad, och genom hålen på klädnaden, som hon bar,
såg jag att intet linne betäckte hennes kropp. Barnet skyldes
knappast af några smutsiga trasor och låg qvidande och sög den
arma modrens tomma bröst.
Jag stod en lång stund och såg, endast såg. Det är ibland
så svårt att börja tala, jag har känt det mången gång, ansigte
mot ansigte med synden eller nöden, der är något så
öfverväldigande hos dem båda.
"God dag, mor Elna", sade jag slutligen och slöt igen dörren.
"God dag", svarade hon entonigt.
"Jag kommer för att höra efter ullgarnet som ni erhöll för
så länge sedan. Äro ej strumporna färdiga än?" frågade jag.
Hon teg och slog ned ögonen under det hon krampaktigt
plockade på trasorna, som omgåfvo barnet.
"Ni tyckes väl behöfva både er arbetslön och nytt arbete",
fortfor jag; "bådadera kan ni få, om ni fullgjort, hvad ni redan
åtagit er."
Hon teg ihärdigt och plockade alltjemt, men nu långsammare,
trådarna ur de öfver hennes knä nedhängande söndriga plaggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
