Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Hon hade under det hon talade blifvit allt mera upprörd
och torkade emellanåt sina våta ögon med förklädessnibben.
"De bodde förut här näst intill", fortfor hon efter en stund,
"men värden vräkte dem i höstas, och då tog jag dem frän gatan
hit in i denna skrubben, der de åtminstone ha tak öfver hufvudet.!
Hos tillsyningsmanneu här i distriktet har jag ett par gånger
försökt utverka hjelp, men det enda jag kunnat få har varit litet
stenkol. ’Mannen bör ju kunna arbeta’, heter det, och inte heller
tro de, hvad en stackars qvinna, som jag, säger om allt eländet,
som just han för i huset. Om ni kan, fru, så hjelp henne, tvj
nöden är stor — det är visst och sannt."
Elna återkom nu med garnhärfvan i sin hand, och ett
uttryck af tillfredsställelse lifvade hennes bleka ansigte, då hon lade
den i min och sade:
"Der är den. Gud ske lof! nu bränner inte den mer på mitt
samvete, och om jag blott kan bli fri från honom, så både vill j
och skall jag ärligt betala frun riksdalern igen."
Jag tog garnet och många sorgsna tankar förde det i mitt
sinne. Godt och ondt — huru underligt blanda de sig ej om
hvarandra här i lifvet! Man tror sig tjena det första, och
plötsligt finner man sig med smärtsam förundran ha varit medel för
det sednare. Jag lemnade ut denna garnhärfva en gång, glad i
tron att dermed gifva den betryckta arbete och förvärf; jag höll
den nu åter i min hand, och hvarenda tråd tycktes hviska till
mig en sorglig saga om förnedring, synd och förderf. Jag tänkte,
att hvad man än må bygga med lag, något fridens tempel
uppför man ej på hemmets grund, så länge man bygger med
orättvisan som byggmästare.
Mitt hjerta blef fullt och mina tankar gingo nu till dig. Jag
tänkte på huru du — äfven du Brutus •— beröfvat mig egande-1
rätten —"
"Jag? till hvad?" sade hennes man hastigt och såg på henne ’
med en frågande blick.
"Ställ dig ej så oskyldig, Fredrik. Har du ej tagit ifrån
mig ända till sista skymten af min egendom — fattigdomen?
Har du ej nära på beröfvat mig till och med minnet deraf — du,
mitt hems, min lyckas konsterfarne arkitekt! — och gifvit mig
en ställning så lycklig och fri som hade jag tillfört dig en hel
förmögenhet?"
"Förmögenhet ej, Bertha, men — förmögenheter, som ej
kunna uppvägas med guld. I det fallet är du en mer än vanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
