Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Hon såg sig om: fanns ingen väg till flygt ur denna öken?
Jo, hviskade hafvet, i min famn. Men hon ville ej döden, den
unga fremlingen, hon ville ett lif i kamp och kärlek, ett
pånytt-födt lif, som kunde glömma mistningen af det förgångna. Hon
kämpade i dagar och långa nätter. Hennes ungdom dog under
striden och barnatankens ljusa blomsterland försmälte som dag
för skymning. Eller kan ögat glömma de tåreströmmar, som
gråtits i enslig öfvergifvenhet? Kan själen förgäta de vakna
drömmar, som löste den från barndomens håg?
Men hon förstod ej rätt sin egen smärta. Det var ympsåret
i hennes ande, naturens djupa ristning i hennes hjerta, som växte
till om tankens friska telning.
Dagen grydde; fjellet aftecknade sig mot det nya ljuset. Då
sjönk dess öfverväldigande storhet och hon förstod att lifvets
vingslag buro långt deruppöfver till högre mål.
Hon lyddes till stormens sång; naturens djupa vånda rörde
hennes hjerta. Då klang det i hennes själ för första gången som
om hon hört sin egen vaggsång.
Stormen växte och hafvet bröt sin våldsamt mot den nakna
kusten. Men midt i vildaste fara kom ro i hennes själ, hennes
ande blef stark och glad och ur hennes bröst höjde sig högljudt
en annan ton, öfver sorgens lilla olåt.
Och vår och sommar kommo, och der kom fogelsång i
björk-lunden och kullarne kläddes i gräs och blom, och elfvarna talade
från den stumma jorden. Då trängde naturens mildhet in i
hennes al Ivarstyngda tanke — ett litet ängsblomster spirade i
hennes sinne och ur splittringen af hennes lif uppsköt diktens
mur-grönsranka.
"Yær hilset da, Du fjerne Klippekyst,
Du vilde Hav med Dine stærke Strømme!
Tak for den korte Hvile ved Dit Bryst,
Der fik mit Hjerte sine bedste Drømme.
Modtag min Gåve, skjænk den Livsensfrist.
Jeg giuuded over den saa dybt og laenge, —
Maa Viljen dække over Evnens Brist,
Og Hjertet høres fra de svage Strænge!
Tak og Velsignelse af ganske Sjæl!
Det Mod, Du gav, mig følger eud i Striden.
Jeg sender Dig et varmt — et långt Farvel,
Mit au det Hj em! — Mit sidste lier i Tiden."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
