Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilja vi nu pröfva huru de båda förfma underhålla sina
gäster så återvända vi först till det trefliga fönstret i Sorellas
kammare och låta värdinnan, medan kaffet klarnar, berätta oss
historien om de båda qvinnorna "dorr om dörr". Den ena, en
sörjande ung moder, med blidhet och renhet utbredda öfver hela
sitt väsende, stod en vacker söndagseftermiddag på trappan
utanför sitt hem, sysselsatt att blomsterströ sin lilla älsklings sista
jordiska vandring. Den andra, en fallen qvinna, blickade skygg
öfver till grannen, medan fräckhet och förtviflan vexelvis jagade
sina mörka skuggor öfver hennes härjade anlete. — Några dagar
förgingo. Då smög sig den föraktade qvinnan hemligt till grafven
med några blommor — offer åt oskulden, som hon ännu sörjde.
Modern, ett ögonblick förbittrad öfver detta vanhelgande af
hennes älsklings graf, vill bortjaga den oblyga, men hejdar sig.
Ordet om "den första stenen" uppdyker ur hennes själ, hou närmar
sig den fallna och tackar henne med en blick, som ger hopp om
räddning och upprättelse. — Tiden går. En ny liten älskling står
på trappan och vinkar leende åt tvänne gamla qvinnor, som
komma gående tillsammans uppför gatan, den ena blid och ren
som alltid, den andra med ett nytt lif blommande upp ur ett
förkrossadt men försonadt hjerta.
Det är hela historien; men hur mycket innebär den icke!
Likasom Sorella från sitt kammarfönster, så skildrar M.
Thoresen från skeppet vid inloppet till den vilda skärgården hvad
hon der sett. Det är dock ingen nutidstafla, utan den stora
bild, sagan fäst på "Statlandets" klippgrund — en bild, "som har
färg nog till att stå der ännu, om vi blott hafva ögon att se med".
Det var nämligen här som Olof den Helige på en af sina
omvändelsefärder lät stämma allmogen till tings för att tvinga
den att antaga kristendomen: Död eller dop! var hans lösen. —
Ett sällsamt sätt att gå till väga, tycka vi. Men Olof visste
nog hvad han gjorde. Bilden står der imellertid i färger af eld
och blod: Den mäktiga kungagestalten i sin röda skrud på en
högrest sten, med den knorrande allmogen omkring sig — starka,
härdade män med väderbitna anleten. De trängas med hvarandra,
de sluta kretsen tätare och tätare, somliga hotande, andra skrämda,
alla stirrande upp mot kungens i vrede flammande blick. — livad
var det han sade? ... En Gud för alla? ... En mildhetens Gud,
hvars första budskap hotade med eld och svärd? ... Men sjelfva
himlen hänger öfver dem snm ett hot. Tunga ovädersmoln ja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
