Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
kan vägra sin beundran åt den qvinliga dygd, hvarom äfven det
hedniska nordens siare veta att berätta. Man påminne sig blott
de herrliga bilderna af eu Penelope och Lukretia, Alcestis
och Ingeborg. Hvilka prof af kyskhet och pligttrohet, af
sjelf-försakelse och kärlek!
Men huru högt och skönt det qvinnoideal än må vara, som
här i sång och saga träder oss till mötes, alltjemt finnas der
likväl vissa skrankor, hvilka framställningen, icke eijs vid
momenten af den högsta lyftning, förmår öfverstiga, vissa oskönheter,
som stöta och såra vårt kristliga medvetande. Samma Ifigenia,
hvilken uttalat de högsinnade orden: »Hvarför skulle lifvet vara
mig dyrt öfver allt annat»; tillfogar såsom skäl härför: »Ty en
enda mans lif är ju mer vardt än tusen qvinnors». Och Antigone,
Hamions ädla trolofvade, som icke tvekade att nedstiga obegråten
i dödens brudgemak, då det gälde att uppfylla den systerliga
kärlekens sista ömhetsgärd, förklarar: »Aldrig skulle jag, vore jag
moder, för ett barn, ej heller för min make, derest de genom
döden hemfallit åt förgängelsen, företaga sådant vågstycke staten
till trots; enär vid makens död jag funne en annan man, ett annat
barn i stället för det döden frånryckt mig — men, om Ilades
gömmer fader och moder, då kan en broder aldrig mer skänkas
mig». Detta ringaktande utaf det rent personliga, hvilket sålunda
visar sig i den hedna skaldekonstens förträffligaste skapelser af
qvinlig skönhet och fullkomning, förekommer likaledes hos
forntidens mest framstående filosofer. Aristoteles jemför
förhållandet mellan man och qvinna vid själens förhållande till kroppen,
Plato förmenar qvinnoslägtet vara genom sjelfva sin natur
mindre, än det manliga, i stånd till dygdens öfning, och Sokrates
säger uttryckligen, att, likasom mannen har att rätta sig efter
statens lagar, så bör qvinnan ställa sig mannens tycken till
efterrättelse. Väl må det vara sant, att qvinnans ställning,
åtminstone såsom husmoder, icke var till fullt samma grad nedtryckt
inom det romerska samhället, emedan det husliga lifvet, som är
och förblifver det qvinliga könets förnämsta lifssfer, här skattades
högre; men på det hela taget är dock uppfattningen af qvinnan
såsom mannen vida underlägsen för båda dessa den gamla
verldens mest bildade folk gemensam. »Hustrun är till för att föda
barn och se om huset», förklarar Demostenes, och Metellus
Numidius utropar: »Kunde vi lefva utan hustrur, Qviriter!
önskade vi oss säkerligen alla fria från denna börda». De
germaniska och skandinaviska folkstammarne länder det till heder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
