Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
frågade efter om han sjuknat eller dött. Ingen visste någonting
derom. Miquelon var uppe från bergen; han bodde säkert långt
borta, om han ens bodde någonstädes, hvilket var tvifvelaktigt.
Jag hade med en viss ifver gjort dessa efterforskningar emedan
jag fattat intresse för Miquelon och isynnerhet för hans barn,
hvilka sågo snälla ut alla tre. Jag hade märkt att den äldsta,
som redan var tolf år gammal, var ovanligt starkt byggd och
hade en på en gång stolt och klok uppsyn, och jag slöt deraf
att han borde kunnat börja att arbeta.
Jag hade förebrått föräldrarne att de ej tänkt härpå. Miquelon
hade erkänt sitt fel och lofvat mig att ej alltför mycket förlänga
denna tiggeriets skolgång, som är den värsta af alla. Jag hade
erbjudit honom att bland mina vänner insamla en liten
penningsumma, tillräcklig för att hålla gossen i skola eller i lära; men
Miquelon hade ej återkommit.
Femton år senare, då jag för längesedan uppgifvit min
vistelse i dessa vackra trakter, besökte jag dem ånyo, och som
jag hade några dagar till mitt förfogande, ville jag ej lemna
Pyreneerna utan att ha gjort en tur uppåt bergen. Här återsåg
jag med glädje en del af de natursköna ställen, som fordom väckt
min förtjusning.
En dag då jag ville färdas en ny väg, från Carapau till
Argelez, fördjupade jag mig i de trånga pass, som ligga inklämda
mellan de framskjutande klipporna af Pic du Midi och Pic de
Mont-Aigu. Jag trodde mig icke behöfva någon vägvisare:
strömmarne, hvilkas lopp jag kunde följa, med ögonen om ej alltid
med fötterna, tycktes mig vara ett slags ariadnetrådar, som borde
vägleda mig genom klippdalarnes labyrint. Jag var ännu ung
och kände inga hinder. Då jag klättrat upp till den förtjusande
lilla sjön Ouscouau, lät jag förleda mig att genomströfva äfven
den här mötande klippiga fjellkammen, på hvars andra sida jag
skulle finna ännu en annan sjö och en annan ström, utmed hvilka
jag utan svårighet borde kunna leta mig fram till någon af de
fjellstigar, som föra ned till Villongue och Pierrefitte. I värsta
fall trodde jag mig alltid kunna hitta tillbaka till min
utgångspunkt, och begynte derför med godt mod intränga mellan ett par
höga klippkulisser i det jag följde en gångstig, som småningom
blef allt brantare.
Här stod jag plötsligt ansigte mot ansigte med en ståtlig
bergsbo, snyggt klädd i den vanliga bruna ylledrägten, med den
röda gördeln kring midjan, den hvita mössan på hufvudet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
