Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
räkna tiden för det svårare arbetet, och till det ändamålet måste
jag först pröfva det.
Jag lånade derför följande dag ett jernspett af min värd och
började anfallet mot de större stenblocken. De utgjordes af en
temligen lös kalksten. Jag kände mig stolt att kunna sålunda bit
för bit slå sönder jättens lemmar, och innan qvällen kom, hade
jag platsen fri. Jag var dock nu så trött att jag beslöt stanna
deruppe öfver natten, och åter börja arbetet tidigt nästa morgon.
Knappast hade jag somnat förr än jag väcktes af jätten,
som denna gången vandrade obesvärad fram och tillbaka. Jag
tittade ut; der låg ånyo hela dälden afröjd och betäckt af den
herrligaste grönska. Det var ännu ej natt; aftonrodnaden glänste
svagt och snötopparne skimrade rosenröda mot den blå himlen.
Jag satte mig nu att beskåda min erkefiende, nnder hvars steg
jorden svigtade. Ilan tycktes icke märka mig, och varnad af
erfarenheten höll jag mig helt stilla, i hopp att han skulle gå
sin väg af sig sjelf, dà jag väl kunde förstå att han borde vara
utledsen vid mina oafbrutna anfall på hans värda person.
Han försökte det verkligen, men i stället att taga en omväg,
som skulle ledt honom till målet, ville han gå samma väg upp,
som han en gång störtat utför; men knappast, hade han tagit
ett par omätliga klef, förr än han föll pä näsan. Jag var
ögonblickligen vid hans sida, färdig att åter börja håna honom,
spottande honom i ansigtet och stickande honom med spettet.
"Kan du då inte lemna mig i fred, lille pytt?" utbrast han
vresigt. "Här ligger jag ju riktigt bra. Och ville du bara hjelpa
mig, så att jag komme på ryggen, skulle jag kunna sofva här
till domedagsotte."
"Hjelpa dij;, jag! Du ser väl att jag icke förmår lyfta ett
af dina finger en gäng", sade jag skrattande, i det jag slog med
käppen på den vidunderliga näfven, hvarmed jätten i fallet gripit
om ett klippblock. I det samma vände han sig och sträckte
emot mig sitt omätliga gap, kringvuxet med gråhvit laf. Jag
stötte min käpp i det gapande djupet, då i detsamma en svag
stämma"derinifrån klagade: "elake gosse, hvarför sliter du sönder
min väf?"
"Hvem är du?" frågade jag och drog försigtigt ut käppen.
"Jag är en liten spindel. Jag har lefvat helä mitt lif här i
mossan; jag har min bostad här, jag arbetar, jag spinner, jag
jagar, hvarföre stör du mig?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
