Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
V.
Slutligen var allt det tyngsta arbetet undangjordt och det
återstod endast att med skottkära bortföra sten och grus. Det
var det lättaste men också tråkigaste arbetet. Jag höll på
härmed hela den sommaren och den följande, och ännu en till.
n o
Ändtligen efter fem ars förlopp sag jag en vacker afton jättens
stympade kropp, förflyttad till den i djupa remnor klufna
sidosluttningen af fjellet der den bildade en vall mot glaciererna och
de grusmassor de medförde, hvilka senare, då de stannade, mot
ett fast stöd skulle yttermera förstärka skyddsmuren. Min äng,
som jag småningom afdikat med stensatta rännilar, hvilka förde
det öfverflödiga vattnet i riktning mot den nedanför löpande
strömmen, prunkade utan gödning, i den herrligaste grönska.
Fader Bradat fick ej längre der beta sina getter, ty jag hade
redan under andra året af mitt arbete planterat en mängd unga
bokar i stället för de, som vid bergraset blifvit förstörda, och
dessa mina unga undersåter voro redan starka och lummiga. Dag
för dag hade jag också uppryckt ljung och annat ogräs, som
inkräktat på den goda jorden, brännt detn och på samma gång
svedt bort mossan. Jag hade nu hunnit till min sista skottkärra,
det var kanske deri fyratusende i ordningen, men stannade hastigt
och lemnade den qvar på platsen, då det föll mig in att ge
Mague-lonne det nöjet att föra bort den och dermed hafva lagt sista
handen vid mitt arbete.
Derefter föll jag på knä och tackade Gud i en brinnande
bön för att hau gifvit mod och helsa till att utföra ett verk, som
man påstått skulle taga en mans hela lifslängd. Jag var nu icke
mer än tjugoett år, just inträdd i myndighetsåldern, och verket
var fullbordadt. Jag hade hela mannaåldern framför mig för att
bruka och njuta af min lycka.
Solen gick ned i en gloria af guldstrålar och purpurmoln;
det var som om ett stort gudomligt öga blickat ned och smålett
emot mig. Snön på fjelltopparne lyste som diamanter, strömmen
sjjng lik en korus af alfer; en svag vind böjde blomstren, som
tycktes mig kyssa min jord. Odjuret, som plågat mig så mycket,
var för alltid tystnadt. Han hade icke ens qvar formen af jätte.
Till en del redan öfvertäckt af grönska, mossa och klängväxter,
var han icke mera ful; inom kort skulle man icke ens kunna
upptäcka hans tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
