Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Vintern år 1851 skall länge bli ihågkommen i Sierras lägre
bergstrakter. Snön låg djup på topparna, hvarje fjällbäck svällde
ut till en ström, och hvarje ström till en sjö. Hvarje skrefva
och dalgång blef förvandlad till ett forsande strömdrag, som
nedstörtade utför höjderna, lossryekande jätteträd och kringkastande
spillror öfver dalarne. Tvänne gånger hade Red Dog stått under
vatten, och Roaring Camp hade fått mer än en varning. "Vattnet
var det som förde ned guldet i de gamla flodbäddarne", sade
Stumpy. "Det har varit här förr och kommer nu igen!" Samma
natt störtade North Förk plötsligt öfver sina bräddar, och fyllde
Roaring Camps triatigelformiga dalgång.
I virrvarret af forsande vatten, fallande träd och brakande
stockar i förening med mörkret, som tycktes stiga med vattnet och
göra allt osynligt inom den vackra dalgången, kunde blott föga
göras för att rädda det öfversvämmade lägret. När morgonen
kom var Stumpy’s hydda, som stod närmast flodbanken, försvunnen.
Ett stycke derifrån funno de liket af den olycklige egaren; men
lägrets stolthet, hopp och glädje — Lyckan — hade försvunnit.
De samlades åter med nedstämdt sinne, då ett rop från flodbanken
återkallade dem.
Det var en bergningsbåt nedifrån floden. Roddarne hade
upptagit en man och ett barn, nästan döende, två mil nedåt floden.
Var det någon som kände dem, och hörde de hit?
Det fordrades blott en blick för att igenkänna Kentuck,
förfärligt krossad och rifven, men ännu hållande Roaring Camps
Lycka i sina annar. Då de böjde sig ned öfver det sällsamma
paret sågo de att barnet var kallt och liflöst.
"Han är död", sade de.
Kentuck öppnade ögonen. "Död!" — sade han med svag
stämma.
"Ja, död, kamrat, och sjelf är du ock döende."
Ett leende lyste i den sargade mannens ögon; "döende!" —
upprepade han — "han tar mig med sig — säg kamraterna att
jag fick Lyckan med mig till sist"; och den starke mannen,
hållande sig till det svaga barnet liksom den drunknande till
halmstrået, fördes bort på den mörka flod, som utan afbrott
ilar till det okända hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
