Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Karl icke kunde underlåta att finna i högsta grad förmånlig för
hans tillämnade besök i van Diemens land, hvilket, att döma af
illustrationerna i hans geografi, tycktes lida af en betänklig brist
på kryddbodvaror och tändstickor.
Just då klockan slog half försvunno lille Karls korta ben
och hvita halmhatt bakom slagtarens hörn. Han sprang fort,
dels för att härda sig till resans besvärligheter, dels för att
kappas med omnibusen, hvilken gick i samma riktning. Kusken,
som icke fattade afsigten med denna ädla täflan, och fann det
litet oroande att hafva ett par så korta och så rörliga ben tätt
framför hästarne, stannade sin vagn och hjelpte lille Karl
godmodigt upp på taket. Från denna stund inträder ett flera timmars
tomrum i lille Karls berättelse. Han har ett oredigt intryck af
att hafva "åkt upp" sina båda polletter, och derefter fortsatt på
bolagets bekostnad åtskilliga turer till och ifrån de motsatta
ändpunkterna, samt att han slutligen efter att envist hafva
vägrat uppgifva hvart han ämnade sig, blef till stor belåtenhet för
honom sjelf nedsatt på afvisaren i ett gathörn. Men ehuru han,
som sagdt, enligt sin egen utsago, kände sig högst belåten med
denna utgång af färden, underlät han dock icke att med hela
makten af sin ungdomliga stämma slunga efter kusken en
för-klenlig benämning, hvilken Figge sagt honom vara särskildt afsedd
tor dylika tillfällen och hafva en utomordentligt retande verkan.
Vi närma oss nu den spännande delen af berättelsen, inför
hvilken de flesta äfventyr i "bibliotek för barn och ungdom"
förblekna till idel alldagligheter. Det finnes tider då minnet af detta
äfventyr kommer lille Karl att bada i kallsvett, och flera gånger
ßedan det hände har han vaknat om nätterna i gråt och jemmer
efter att i drömmen åter hafva upplefvat det. Vid gathörnet, der
han blef nedsläppt, lågo flere stora tomfat, som innehållit råsocker.
Några "glada själar" hade praktiserat sig in i de stora faten
beväpnade med käppar, med hvilka de petade loss sockret, som
satt qvar i fogningarne, och förde det till sina munnar. Då han
fann ett fat, som ännu icke blifvit nagelfaret, grep lille Karl
verket an och försjönk några ögonblick i de sötaste drömmar,
ur hvilka han dock snart väcktes vid ljudet af en ondsint röst
och stegen af kamraterna, som skyndsamt pallrade sig bort. Ett
olycksbådande ord nådde hans öra, och nästa ögonblick kände han
tomfatet, hvari han satt, lyftas upp och sättas å ända mot muren.
Ilan var således fånge, men dock ännu oupptäckt. Inom sig
öfvertygad att lifvets afhäDdande medelst hängning var det lagliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
