Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
en osynlig skyddande arm. Dold i mörkret, men ännu hållande
hans hand i sin, fortfor hon:
"Det drog länge om, innan jag kunde finna mig i
förhållandena här, för jag var van vid_ sällskap och munterhet. Jag kunde
inte få någon qvinna att hjelpa mig, och en karl vågade jag inte
lita pä. Men Indianerna häromkring hjelpte mig med ett och
annat arbete, och allt hvad vi behöfde hemtades från North Förk,
så hur det var, lyckades Jim och jag att ta’ oss fram. Doktorn
brukade komma upp från Sacraimmto en gång då och då, och
fråga efter Miggles’ pojke, som han kallade Jim, och när han for,
brukade ban säga: ’Miggles, du är en präktig flicka, Gud
välsigne dig’, och det tycktes mig mindre ödsligt sedan. Men sista
gången ban var här, sade han, just som han öppnade dörren för
att gå: ’Vet du Miggles, din pojke kommer att växa upp till
en man och bli en heder för sin mor, men icke här, Miggles,
icke här!’ och jag tyckte att ban såg dyster ut, och ... och..."
Ilär försvunno Miggles’ röst och hufvud fullkomligt i skuggan.
"Folket häromkring äro mycket vänliga", började Miggles
efter en stund, i det hon äter kom litet fram i dagen. "Karlarne
från North Förk brukade stryka omkring här, till dess de funno,
att man inte behöfde dem, och qvinnorna äro beskedliga och . . .
göra inga påhelsningar. Jag var ganska ensam till dess jag -en
dag fick tag i Joaquin i skogen der borta, medan han inte var
större än så, och lärde honom att be vackert om sin middag.
Och så har jag Polly, det är skatan, hon kan en hel hop konster,
och gör det riktigt sällskapligt om aftnarne med sitt prat, och
på det viset känner jag det inte som om jag vore den enda
lefvande varelsen på gården. Och Jim här", sade Miggles, med sitt
gamla klingande skratt, i det att hon nu trädde fullt fram i
eldskenet, "Jim, ja mina gossar, ni skulle finna det märkvärdigt att
se hur mycket han förstår, för att vara så som lian är. Ibland
kommer jag med blommor, och han ser på dem precis likaså
naturligt som 0111 han kände igen dem, och ibland, när vi sitter
ensamma, läser jag för honom det som står på väggarna här.
Ja, kan ni tänka er", sade Miggles med sitt öppna skratt, "jag
har läst hela den här sidan af huset för honom i vinter. Det
finns inte en menniska som är mer begitven på att läsa än Jim."
"Hvarför", frågade lagmannen, "gifter ni er inte med denne
man, åt hvilken ni egnat ert unga lif."
"Nej, ser ni, det skulle vara att bära sig riktigt illa åt mot
Jim. att så begagna sig af hans hjelplöshet. Och så, om vi voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
