Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
syn, hvilken likväl den, som erfarenheten lärt, huru många
förväntningar lifvet bittert besviker, aldrig kan betrakta utan vemod.
Men detta brudpar! I det förgångna låg en borgen för det
kommande, och derifrån spred sig öfver dem ett ljus, i hvilket man
klart såg, att från deras eget inre skulle aldrig någon skymmande
skugga falla.
Ungdomens rosor blommade ej på brudens kind, ynglingens
eld lågade ej i brudgummens blick, men kärleken, som "ej söker
sitt eget" och troheten, den bepröfvade, som väntar än så länge,
prydde dem med en högre skönhet än ungdomen förlänar.
Det sade också den gamle prosten i det utmärkta tal han
höll efter vigseln och som rörde alla menniskor till tårar. Att
det var det vackraste tal han hållit i hela sitt lif, det är jag
fullt säker på, men också — hvilket ämne! Jag mins, att han
särskildt lade vigt på, att mannen skall ära sin hustru, ty "den
sin hustru ärar, han ärar sig sjelf", sade han, och det tyckte
jag just var ett sant ord; också menade han väl, att en sådan
hustru var all ära värd. Om kärleken och tillgifvenheten talade
han så det riktigt värmde en i hjertat, men som en sann andans
man visste ban intet att säga om den äktenskapliga
undergivenheten. Han ville väl dermed låta förstå, att ömsesidig sällhet
ej kan hvila på en så tvifvelaktig grund, och för det skall jag
hålla honom räkning i alla mina lefnadsdagar.
När jag omfamnade Birger Jarl, sedan den högtidliga akten
var förbi, stod den stunden, då jag höll honom i mina armar
framför dopfunten, lifligt för mitt minne. "Nu vet jag hvem du
är", tänkte jag, "och kan nämna dig vid det namn du fått i
lifvets dop, du är — en ibland hundra."
I den lilla bygnaden der borta, framför hvilken
körsbärsträden fälla sina hvita blommor, ha de redt sitt bo, och derinne —
närd af något bättre än jordens mull och den flyende dagens sol —
står nu deras lycka, den länge väntade, i blom.
Sorella.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
