Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(152
i menskligt som kristligt hänseende, ocli fick med detsamma
alldeles oväntadt de fullt tillfredsställande svaren på mina årslånga
lifsfrågor. Ack, huru blomstrade icke lifvet upp för mig i
himmelsk vårglans! Det var icke, såsom jag i min okunnighet och
fullkomliga likgiltighet för hela saken tänkt, ännu ett slag
partimeningar jag här fann, nej, det var den gamla apostoliska
kristendomen, enkel och ren samt frigjord från dessa olaliga
menskliga tillägg, hvilka endast blanda bort hufvudsaken. Det var en
kristendom, som famnade och förnyade hela menniskolifvet. Ja,
den tiden och dess erfarenheter voro mera värda en alldeles
särskild beskrifning, men jag får icke uppehålla mig dervid, utan
går vidare.
En förbryllande erfarenhet väntade mig och det var då
kandidat Jungersens föredrag blefvo mig till hjelp, ja, rentaf
lifsräddning. Pietismen hade fördunklat personlighetsbegreppet
för mig, "grundtvigianismen" öfverväldigade detsamma.
"Grundt-vigianismen" (om man nu för korthets skull vill begagna denna
otillbörliga och oegentliga benämning), är, såsom hvar man vet,
just en häfdare samt en lifgifvande och lifutvecklande vårsol för
personlighetslifvet, men det är förut antydt att denne såväl som
allt stort icke destomindre kan öfvermanna personlighetslifvet.
Andligt försvagade personligheter och känslomenniskor äro
företrädesvis utsatta för en sådan fara och det gäller att vara af
sanningen, om man icke skall duka under derför, d. v. s. icke
blott snubbla öfver stötestenen, utan blifva liggande. Hos mig
var det väl mer personlighetsbegreppet än sjelfva personligheten,
som blifvit försvagadt, och jag förstod mig icke sjelf, utan satte
lifvet, mitt eget personliga lif i den hänförelse, som fyllde hela
min varelse och gjorde mitt inre och yttre lif till idel vårprakt.
Men känslornas svallning sagtade sig och efter någon tid stod
jag der gent emot lifvets nog stränga kraf, utan synernas glans
och hänförelsens glöd, med endast den lugna öfvertygelsen och
den orubbliga viljan att fasthålla de så klart insedda
lifssannin-garna. Jag kan icke uttala huru sviken i mina förhoppningar,
huru misströstande på mig sjelf jag var, ty jag menade att den
personliga lifsgnistan vore utslocknad. Jag sökte förgäfves
antända den, men du vet att dylika fyrverkerier icke duga för mig..
Personligheten hade fordom trängts undan i eftersträfvad men
illa lyckad missaktning för allt menskligt; seuare glömde den
sig sjelf i hänförelse; den var nu färdig att kasta bort sig i sjelf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
