Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272
strafflöshetens och tygellöshetens hela osalighet. Hora mannen
genom vanvettiga foretag och sträfvanden söker den
motståndskraft han ej mer kan finna i sina naturligaste, innerligaste,
heligaste förhållanden, ty han har sjelf sönderbrutit densamma i
den enda varelse, som är värdig att mäta sig med honom — en
kraft, som icke består i hvad man under årtusenden velat
reducera den till: i att viljelöst tåla det onda hos honom och för
hans skuld, utan i att uppelda till det goda — den
motståndskraft, som allena kan adla hans kamp och sträfvan, samt göra
det ounna till en vinning."
Öfver denna och liknande hjerteutgjutelser i fru Collets arbeten
hör man ofta uttalas slagordet ’’ensidighet", ty ensidigt är ju att
framhålla endast skuggsidor, något som fru C. nästan uteslutande
gör, det är onekligt. Obestridligt är också omdömet sanning,
för så vidt det gäller målaren, hvilken ger hela taflor ur lifvet, men
det drabbar ej läkaren, som företrädesvis egnar uppmärksamhet
åt de sjukliga företeelserna. Och den författare hvars begåfning
mera är vetenskapsmannens än konstnärens är i sin goda rätt
då han fördjupar sin knif i såren, för att förbereda deras helande,
men författaren måste då äfven hafva den sjelfkritik och
sjclf-försakelse, som fordras för att uppdraga sin gräns, och ej
öfverskrida den samma. Fru C. har haft båda delarne i nästan för
hög grad, ty ehuru tendensen i "Amtmandens Døttre" visserligen
bringar konstverket till gränsen af det för konsten otillåtna, så
öfverskrides den dock icke, och fru C:s inålarsnille var så stort
att vi åtminstone beklaga att hon oåterkalleligt utbytt penseln
mot sonden. Den äfven ofta hörda beskyllningen för en viss
bitterhet blir svårare att vederlägga, ty äfven den mildast uttydande
lyssnare kan ej undgå att ofta finna sanningarne uttalade med
för skarp ton — en ton som man ovilkorligen anser härröra
af ett djupt eget lidande genom den lögn förf:n vill tillintetgöra;
ty den opartiska sanningskärleken talar nästan alltid
välljudande. Då man får veta att så i hufvudsak ej lär vara
förhållandet, undrar man så mycket mera öfver dessa personligt
förorättade tonfall, hvilka höras så ofta att, som ett snillrikt
fruntimmer en gång yttrade: "om fru Collett blott ser en dame
som snörar sig, talar hon derom, som om snörlifvet tryckte
henne sjelf." Det finnes dock vissa ämnen, som genom något slags
val-frändskap framkalla hvad som finnes af syra i vårt sinne, och
det, som fru C. företrädesvis behandlar, måtte vara ett af dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
