Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
{121
patiens eller nyfikenhetens, med hvilket hon omfattas, är som sagdt
grunden för många af hennes nu påpekade fel. Ehuru tydligast
uttryckt i Folle-Farine, såsom vi hafva anmärkt, framstår den dock
öfverallt; bland annat särdeles påfallande i "Tricotrin". Der är
det, som vi sett, en man, hvilken skänker en liknande kärlek och
får en liknande lön, och äfven der får man höra, "att detta städse
är verldens gång, ty våra bästa handlingar blifva aldrig (?) på jorden
belönade; lifvet är utan miskund, och i all dess ångest och olycka
finnes ej ens den vilda rättvisa som tillhör hämnden; (!) man hör
genom förödelsen blott ljudet af en stämma, som hånskrattar åt
menniskornas mödor och gäckade förhoppningar". På ett annat
ställe i samma bok yttras: "att den enda rättvisa jorden eger
krossar de oskyldigas hjertan då den faller".
Ouida vänder sålunda om den veiidsåskådning som är uttryckt
deri, "att dygden belönar sig sjelf, m. m." till den: att lasten
belönar sig sjelf och varder ytterligare belönad, men dygden
deremot straffar sig sjelf och varder ytterligare straffad. Alla de
oskuldsfulla, ömma och sedligt rena varelser hon i sina
småberättelser på ett ofta rörande sätt skildrat, utköras till lidande
och undergång, öfverhopad med qval och olyckor, och när döden
kommer, såsom i "Two little wooden shoes", för att befria från
smärtan, så unnar Ouida icke ens Gud att utsläcka Bebés älskliga
själ, utan hon låter henne stiga upp från sjuksängen och dränka
sig sjelf.
En mera följdriktig förnekelse af en Försyns tillvaro än
genom Ouidas hela författarskap är således svår att finna.
Begreppet om en faderlig Gud, som i sina händer håller våra öden, och
med en oändligt mera tålig kärlek än vi förtjena löser de
förvecklingar våra egna lidelser insnärja oss uti, är för Ouida
lika främmande, som det om en gudomlig rättvisa. I detta
förstnämda hänseende, liksom i sin uppfattning af njutningens och
naturdriftens grad af berättigande är hon så hednisk, som en I9:de
århundradets författare och dertill en qvinna kan vara det; ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
