Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
{124
hon uttalar tankar som ega höghet, liknelser som ega sanning,
och hon ger enstaka skildringar af händelser och personligheter,
som kunna vara både gripande och poetiska, så mycket att en
tår ofta gör en skumögd för de fel, hvarmed dessa
enskildheter stundom köpas. — Yi hafva anfört "Folle-Farine", som
bevis för Ouidas största missriktning, samt i förbigående äfven
påpekat andra fel i denna bok; men den kan äfven framdragas
som bevis för det nyss yttrade; en vild och sorglig fägring, ett
varmt skimmer, en vemodig poesi hvilar öfver "Folle-Farine" i
så hög grad, att man önskar sig kunna tro på denna gestalts sanning.
Ouida eger en målares snabba och fina blick för det
sköna och stämningsrika i naturen, som i konsten och hela det
yttre mångskiftande lifvet; hon kan äfven med stor färgrikedom
återgifva hvad hon ser, men den konstnärliga begränsningen, det
afvägda jemnmåttet saknas, något som ofta minskar intrycket.
Ouida har en öfverdrifven böjelse för dekorationsmåleriet, och
mängden af dylika taflor verkar tröttande, äfven när de äro som bäst,
t. ex. i Folle-Farine och "Pasquarel". Denna sistnämnda bok är
egentligen blott en italiensk naturskildring (med en ny upplaga
af Tricotrin till hjelte), och både här, samt i "Folle-Farine", der
Frankrike är skådeplatsen, målar Ouida ofta taflor med vacker
färgton och stort behag, men som ledsamt nog upptaga ungefär
hvarannan sida, och upprepas några gånger i hvarje kapitel.
Hon har en nästan barnslig benägenhet att liksom rycka till
sig allt hvad hon ser, för att sätta det i sina skildringar, der
dragen hopas, vare sig att de äro betecknande eller icke, så att
man för bara färg ej ser taflan, för bara trän ej skogen. Hvar
och en som läst Ouida, minnes säkert dessa långdragna skildringar,
der en enda mening upptager en sida och blott utgöres af
oupphörliga: "och", "men", "som", "till", "eller" m. m. genom hvilka det
ena epitetet, det ena adjektivet efter det andra länkas ihop med
den uttänjda kedjan. Samma öfverflöd tynger alla slagen af
hennes skildringar; Contemporary Review har en rik skörd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
