Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
till Jotunhem, förklädd till Fröja med Loke som tärna, och hemtar
på detta sätt åter sin förlorade hammare. Och bland hela den
heliga skaran hade redan, innan de framställas för vår syn
genom Eddasången, ett fall egt rum. För dem alla häntydes på en
förfluten guldålder, då de "hof och hargar byggde". Hvaruti bestod
deras fall? Vi mägta blott gissa och fråga. Var det menniskans
skapelse, som vållade det och att de sedan ville hafva hof och
hargar för sig själfve? Var det Odens fostbrödralag med Loke,
eller de andres förbindelser med jätte-mör? Vi veta ej, vi veta
blott, att fallet egt rum, att frammanade af detta Odets mör
satte bo vid Urdarvåg och att Ragnarök måste blifva det
följdriktiga slutet. Huru illa det står till med Aserne, se vi bäst
i Lokasenna (Lokes träta). Öge hade bjudit de andra gudarne
till gille. Tor hade skaffat honom kittel för att brygga den
mängd af öl, som skulle förtäras, och gästabudet var sådant man
kan vänta, då en gud bjuder gudar på gästning. Guld lyste-i
stället för solen, ölet bar sig själft omkring, och öfver laget
hvilade fred. Tjenarnes flinkhet blef mycket rosad, och Loke,
som var tillstädes, intogs af afund och drap en af dem. Alla
Åser skakade då sina sköldar och fördrefvo hönom från gillet.
Han gick, men kom genast åter. Brage ville visa bort honom,
men han sade:
Mins du det, Odén,
att vi i urdagar
blod blandade samman?
Du dig utlät,
öl du aldrig smaka ville,
blef det oss ej båda buret.
Odén böd då Vidar gifva plats för "ulfvens fader". Loke
sätter sig vid Asers sida i gästabudssalen och börjar sina
smädelser. Det finnes icke en gud, icke en dis, som gick fri från hans
tillvitelser, och de förmådde ej gendrifva honom, tills slutligen
Tor ljungar in med hammarn i handen. Loke smädar honom
också, men viker qvädande:
Jag qvad för Äser
jag qvad för Asers söner,
hvad mig hugen eggade;
men för dig ensam
ut vill jag gånga,
ty jag vet att du slår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
