Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
och om Orknöjarlarne, och Harald, som var stött på skalden och
måhända äfven fann hans sång för enkel, hviskade till Magnus:
»Hvi viljen I sitta och lyssna på hans qväde om sina resor och
om jarlarne der vesterut på öarna?» »Bida frände!» svarade
Magnus, — »det anar mig, att innan qvädet ändar, I skolen
icke finna mig för litet rosad». Och han hade rätt. Amor
började nu prisa Magnus, men då han sade:
"Hvar kung långt för dig måud’ vika, •
din heder växe öfver allas!
väse, till dess himleu brister!»
afbröt Harald med orden: »Hosa denne konung, så mycket dig
lyster, men lasta derför icke andra konungar». Amor fortfor
dock, ntan att akta på afbrottet, och Harald utbrast: »Helt
kraftigt qväder denne man, jag förstår icke, huru det är med
honom». Men Amor fortsatte sin dråpa, tills den var ändad
och började strax derefter en annan om Harald. Denna kallades
Blåfogla- eller korpdråpan, och var äfven det ett fullgodt qväde.
Då han slutat, sade Harald: »Väl förstår jag skilnaden mellan
dessa qväden. Mitt skall snart glömmas, men dräpan om
konung Magnus månde qvädas, så länge någon bygger och bor i
nordens land». Harald gaf skalden ett guldbeslaget spjut, men
Magnus gaf honom en guldring. 1 det Amor lemnade salen
drog han ringen öfver spjutspetsen och sade: »Högt skola båda
kontingagåfvorna bäias».
Harald fick rätt: af dräpan öfver Magnus finnas ännu
många sköna lemningar, men hvarje strof af korpdråpan är förgäten.
—th—
(Slut i nästa häfte).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
