Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
företeelser, de underbara verkningarna af den vulkaniska kraften,
de väldiga bergen och det oändliga hafvet tillika satte på honom
själf en prägel af vemodsfull, lugn kraft, på samma gång som
af storslaget trots. Denna natur riktade äfven hans sinne inåt,
den väckte kärlek för såna och saga. Under de långa
vinteraftnarne, de dunkla dagarne, öfver hvilka polcirkeln bredde sin
skymning, förtäljdes dessa sagor — en del ärfdt, en annan del
själfförvärfvadt gods — och de upptecknades omsider i tolfte, men
mest i trettonde århundradet. De voro en förströelse för
Is-län dingen mellan striderna mot hans fiender, så väl som mot
en karg natur. Mot denna stred han tum tor tum oin sitt
dagliga bröd, egande att bekämpa en ofruktbar jordmån och ett.
hårdt klimat, och hvad jorden nekade honom, kräfde han af
hafvet. »Fiskens fält» gaf honom rika skördar utan att han
behöfde så förut, och dessutom förvandlade han hafvet till sin
allfarväg. Då stugan blef honom för trång, besteg han
»hafs-gångarn» och drog ut på köpefärd, upptäcksresor —
Isländin-gar voro Amerikas första upptäckare — eller vikingatåg. De
senare voro ett slags uppfostringsmedel på samma gång som en
förvärfskälla. Öns unge män stormade ut med ohändig kraft i
härnadståg, eller sökte en afledning för sin vildhet i striderna
mellan folk och konungamagt i Norge; men de återförde ändå nog
deraf hem för att göra lifvet der till allt annat än en lugn
enformighet. Så blomstrade Island i trots af naturens oblidhet,
och att landet, sitt armod oaktadt, dock är kärt för sina
bebyggare, derom bära sagorna vittne. Denna kärlek är liksom
alltid nordbons känsla tyst, någon gång utbryter den med
sammanpressad kraft i få ord. Så Törd Redas: »Fager är du dock,
Midf]ord, fast jag nu måste skiljas vid dig», eller Gunnars af
Hlidarendi: »Fager är liden, så att den aldrig synts mig så fager,
åkrarne gula och tomten slagen; jag vill åter rida hem och
ingenstädes fara». Det gälde dock för honom lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
