Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Att ett folk, till sin största del bestående af stormän, som
Hytt derför att de icke ville tåla en konungs öfvervåld, skulle
gifva sin ö en republikansk författning, faller af sig själft. De
stiftade ock lagar, hvilkas helgd väl icke alltid iakttogs, men som
dock aktades mer än mången skulle tro, och folket sammanträdde
till tings dels i de olika häradena, dels vid Alltinget för att
öfverlägga om allmänna angelägenheter och bilägga enskildes tvister.
Islands lagbok — Grågås — erbjuder ännu en fullständig
utredning af styrelsesättet under öns själfständighetstid äfvensom af
de rättsbruk och plägseder, som då voro gängse.
Styrelseformen visar vid första påseende ett starkt aristokratiskt tycke.
Alltinget var det för hela ön gemensamma tinget, som årligen
sammanträdde vid midsommartid på Thingvellir (tingsvallarne)
vid stranden af Oxarå och Thingvallasjön i landets sydfjerding.
I spetsen för Alltinget stod, såsom ett slags president,
lagsagemannen, som visserligen hvarken egde någon lagstiftande eller
dömande myndighet, men dock var lagens rätte representant,
skyldig att både förkunna och tolka lagen. Han valdes på
Alltinget för trenne år af lagrätten, som var landets regering
under frihetstiden, ehuru endast i ofullkomlig mening, då dess
verksamhet förnämligast omfattade lagstiftning, icke
benådnings-rätt. Lagrätten åter bestod af tolf ärftliga godar — på en
gång prester och häradsföreståndare från hvarje af landets
fjer-dingar, hvartill i senare tid slutligen kommo tvänne biskopar.
Dessutom tillkallade hvarje gode till biträde tvänne af sina
tingsmän, hvilka dock endast deltogo i öfverläggningar, icke i beslut.
Gent mot dessa starkt aristokratiska drag fans dock ett
stadgande högst märkligt för sin tid. Det var den rättighet, som
hvarje fri man egde hvilken icke tillhörde lagrätten, att
offentligen derstädes nedlägga förbud emot alla lagbestämmelser och
alla tillåtelser, som der blifvit gjorda. Det var att ett veto i
-den vidsträcktaste mening. Tvifvelsutan skulle dock den, som
■deraf ville begagna sig, mer än en gång tveka, innan han till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
