Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
i uttryck och åthäfvor lägger i dagen; ty skönheten är en
ömtålig blomma som vissnar vid första råa flägt, och gracerna, de
skyggaste varelser bland alla, skrämmas på flygten af ringaste
åtbörd som antyder grofhet. Sådan hon nu framställer sig,
tyckes hon stå i det förhållande till faunerna, att deras
uppträdande näppeligen torde bereda henne öfverraskning, ocli så i
ögunen fallande är öfverensstämmelsen inalles mellan henne och
dem, att deras närvaro icke åstadkommer någon kontrast.
Faunerna, de der skulle utgöra det mörka, nymfen det ljusa i
taflan, fullgöra lika litet som hon sin uppgift i detta hänseende,
annat än till färgen. Andeligen lyser den ena parten icke
märkbart klarare än den andra. De förstnämda, som alltså icke spela
någon annan rol än de öfriga attributerna, skulle äfven saklöst
kunnat utelemnas, derest icke den föreliggande scenen, i saknad
af inre värde, nödgades att hemta både motiv och innehåll af
attributerna, och fördenskuld svårligen kan undvara dem. Man
tänke sig emellertid att de vore uteslutna — hvad återstode?
Vi neka icke att hon ju kunnat vara vacker, vacker som
en skogens ros, denna jungfru i det gröna, detta naturens barn,
trygt sofvande i sin moders famn; hon kunde hafva förenat
strålande ungdom, oskuld och behag till ett andligt och
lekamligt helt af jungfrulig skönhet, och vi våga säga att hon borde
hafva gjort det. Mästaren har emedlertid velat annorlunda, och i
nymfens, med grym realism återgifna bild, har han framställt en
kropp utan själ, adel eller poesi, en qvinna utan qvinligliet.
I de rikaste, varmaste, mest leende och smekande färger, har
han målat en andefattig tafla, som icke värmer, icke ler utan
grinar, icke smeker utan sårar och stöter ifrån sig. Den
lysande, harmoniska färgprakten må för en stund kunna blända
vårt lekamliga öga, men förmår icke att öfverskyla det
sedlighetskänslan förnärmande, som grumlar och stör, ja förstör det
hela, och kommer oss att lemna konstverket med det intryck,
att hvad helst mästarens pensel här förhärligat, icke är det den
qvinliga skönheten. För att hon skall kunna andas, måste
luften vara ren.
Man har sökt att urskulda det austötliga med den icke
sällan missbrukade satsen, att »allt är rent dem renom»; men denna
sofism, använd till taflans försvar, friar henne icke utan fäller,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
