Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Na var allt i ordning, vigseln afkunnad och skilsmessans
timme slagen. I fickan på den varma resklädningen fann Helene
en pung full af silfvermynt — moderns besparingar. Det var en
småsak, men Helene, som hållit sig tapper hela dagen för att icke
göra afskedet tungt för de sina, brast nu i gråt, tryckte sig tätt
intill moderns bröst och frågade snyftande huru det skulle bli
möjligt att lefva långt från henne.
Modern lugnade henne med ömma, smekande ord, tilläggande
omsider: »låt det vara din tröst, mitt barn, att du aldrig vållat
mig en tår, förr än dessa oundgängliga. Och nu, gråt icke. Vi
måste båda vara starka. Lifvet kräfver qvinnor med starka
hjertan.»
En timme derefter satt det unga paret i resvagnen, som i
tvenne dagsresor skulle föra dem till Bergen, hvarifrån de efter
några dagars uppehåll skulle fara med ångbåt längs med kusteD
till Finnmarken.
»Det största bevis på kärlek du kan ge din man är att visa
att du gerna följer honom», hade modern sagt henne.
Detta hjelpte. Lugnt, men utan ord hade Helene skilts
från bröllopsgästerna, mottagit den faderliga välsignelsen samt
moderns kyss, åtföljd af ett sakta hviskadt »kom ihåg!» — och
nu var redan barndomshemmet försvunnet för hennes blick.
Under den första timmen vexlades ej ett ord mellan de unga.
Vinden blåste bittert kallt, ehuru det var i Maj. Hennes första
tanke var att han ej hade någon pels till resan; att hon ej heller
sjelf hade någon föll henne aldrig in. Denna första timmes
ostörda ro som förunnades den unga varelsen, hvilken lemnat de
sina för att anträda lifvets långa, ovissa resa, var mer än man
kunnat vänta af den unge kavaljeren, hennes man, som i allt
var van att blott tänka på sig sjelf. Men sanningen att säga,
var Helena så vacker, der hon satt vid hans sida i omedveten
skönhet, och med vexelspelet af små och stora tankar öfver sitt
ansigte, att han önskade att han kunnat måla af henne. Då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
