Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
dock förgäfves, och då måste Blomkind, till deras sorg, nöja sig
med tång och fisk.
Höstens stora händelse var en vådeld, som lade prestgården
i aska och tvang presten och Karen att uppskjuta brölloppet tills
hennes far hunnit åter uppföra ett hus i det nedbrändas ställe.
Under tiden flyttade presten till handelsmannens. De båda
trolofvade togo uppskofvet med deras förening så lugnt, att
handelsmannen blef helt förargad. Inte voro de som annat fästefolk.
Karen var skrattande född till verlden och nu skrattade hon
aldrig »redligt». Presten var visst vänlig mot henne, men så fort
han kom in i rummet, miste hon målet. Annat var det på den
tiden han friade m. m.
Den som vann på uppskofvet var Helene, ty i stället att
styra om sitt eget hus upptecknade Karen åt henne under
juldagarne ett förråd af sagor att berätta under de engelska
lektionstimmarna. I annat fall fruktade Helene att lektionerna skulle
afstannat blott af brist på talämne, ty hon var nu en gång
alldeles för obetydlig för att Richard skulle kunna ha något att
tala med henne 0111. Af en händelse hade man fått veta att Karen
var traktens sagosamlare. Else, som gerna ville närma sig den
underliga flickan, fick nu en anledning dertill. Karen var litet skygg
i början, men Else dref som alltid sin vilja igenom på det
älskvärdaste sätt, omtalade hvartill sagorna skulle brukas och fick snart
bekräftelse på sin aning att Karen — allas lastdjur — hade en
egen hög begåfning — att hon i grunden var skald, på det viset
som så många i det gamla Norge, hvilka gå stumma lifvet igenom.
Karens sagor voro kanske det första som gaf Richard en
aning om den egendomliga storheten i nordens lif och natur. Men
hur kom det sig att, då Helene läst något som rätt mägtigt hade
gripit honom, han studsande fäste blicken på den blida gestalten
vid sin sida. Under dessa förbannelsens år hade ban beständigt
inbillat sig, att han måste sänka sig ned till sin hustru, och då
han fann detta tråkigt, hade han nästan icke talat med henne om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
