Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
en annan kultur. Doktorn berättade i förbigående om hennes
giftermål med brodern — hur han sett henne först på
bröllopsdagen, men då fått ett oförgätligt intryck af hennes enkla och
dock så höga väsende. »Min far säger om henne», tillade han,
»att hon har mod som tio män och är blyg som tio unga
flickor.»
»Vår tid kräfver starka qvinnor», gentog presten.
»Qvinlig-heten består i något annat än att rodna och slå ned ögonen.»
De båda männens ögon föllo ofrivilligt på Helene, som just
nu slog ned blicken och rodnade som en granatblomma.
»Blygheten», fortfor presten, »är och förblir alltid det
fagraste och finaste hos en qvinna; men den är icke allt. Er far
gjorde rätt, då han jemte blygheten prisade modet, modet att lefva,
frimodigheten i all strid. Deri ligger lifvets lycka. Den bygges
blott af starka händer och starka hjertan.»
Else hörde vid inträdet de sista orden och såg upp med en
vacker blick.
Men hösten kom och med de mörka dagarne växte mörkret
i Richards själ. Det ville mycket till för att fördunkla Elses ljusa
sinue, hon som i allt skapadt fann stoff till ett stort och rikt
själslif; men doktorns hein började förefalla henne hemskt.
Uppfödd i fattigdom, hade hon dock upplefvat så mycket godt, erfarit
så mången underbar hjelp, att armodet blifvit henne formligen
kärt; hon ville icke ha undvarit detta påtagliga beroende af Gud,
som man så lätt glömmer, då man icke dagligen är i behof af
hans, så att säga, uppenbara hjelp. Men här var en nöd som
hon icke förstod och som syntes henne hopplös, ty hon förstod
icke orsaken — den förtärande eld som brände Richards själ.
Endast i hans bortovaro återkom något af den forna trefnaden.
Anna gingo de båda damerna dagligen ned till stranden,
samlade brokiga snäckskal och vackra stenar, sågo på de
underliga sjödjuren mellan stenarne eller rodde ut åt holmarne för att
söka litet gräs åt kon, som var bådas älskling. Snart sökte de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
