Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
andra kallade öfverdrift var hans lifselement. Nu fick denna
öfverdrift form af verksamhetsbegär. Han hade med ens blifvit
man. Han började förstå lifvet omkring sig och den
karakters-fasthet och kraft som bodde i folket; ty karakter och kraft bodde
i honom sjelf, ehuru de varit öfvervuxna af den första ungdomens
dårskaper och nu senast at’ något ännu värre. De små
intressena gåfvo vika för de stora, vanvettet för något som ännu
var smärta, men smärta döfvad af en känsla som han aldrig
förr erfarit, känslan af att ha öfvervunnit sig sjelf. Mot Else
var han just såsom hon önskade. Hvad det kostade honom anade
hon ej. Hon kände ej, ville ej känna sin magt. Den som, sig
sjelf och kanske också honom omedvetet, bäst hjelpte honom att
rensa bort ogräset ur hans själ och kalla till lif och blomstring
allt det goda och kraftfulla inom honom, var Helene. Hon hade
aldrig förstått den demoniska magt, som beherskat honom.
Aldrig hade hon varit mera blyg och tillbakadragen i yttringarna
af sin kärlek; men när han mörknade, var hon ej som förr tyst
och förskräckt, utan kallade Else till sin hjelp och lyckades under
samspråk, fulla at’ finhet och behag, framkalla en ljusare
stäm-ning.
Någon förändring i yttre afseenden hade ännu ej skett.
Richard kunde nu lemna det förhatliga Finnmarken, men han ville
det icke. Han hade lefvat der tre år nödtvungen, nu ville han
lefva der ett år frivilligt. Han hoppades det icke skulle bli ett
förspildt år. Else stannade någon tid, men beredde sig derefter
att flytta till Richards systrar i Bergen.
Aftonen före hennes afresa kom pastorn för att säga henne
farväl. Hvad ingen ännu utsagt hade Richard länge vetat.
Aldrig sökte presten Elses sällskap; intet i deras väsen röjde hvad
soin rörde sig i deras stumma hjertan och dock visste Richard
att de älskade hvarann lika visst, som att han led marter af
denna visshet. Men bitterheten, hatet, som följt ined lidandet,
var nu besegradt; smärta var det ännu, men smärta kan bäras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
