Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Doktor n hade, enligt sin toresats, stannat året ut i
Finnmarken ocht der under oaflåtligt arbete för folket lärt älska det
och vunnit dess aktning. — Äfven i hemmet hade allt förändrats
under detta,: år. Den orubbade tron på honom i Helenes hjerta
var det sonli gaf mannen ankargrunden för ett nytt lif. Först då
han börjad.fe göra sig mödan att blicka in i detta hjerta, som så
trofast älskat och så tåligt lidit, först då erfor han hvad ånger
ville säga,; och ur denna ånger framgick en ny, renare tillgifvenhet,
som han i sina bästa stunder kallat, tacksamhet och som lijelpt
honom i den länge förtviflade kampen mot en förbjuden lidelse.
Karen med sin nya familj var åter hemflyttad; år hade
förgått, och presten gick’ ännu ensam. »Hvarför?» sporde slutligen
Karen. »Derför att du är så förändrad Karen. Man bleknar
icke af ly:ka», ljöd svaret. Men Karen var enträgeu, och på
hennes fråija, om han ville göra det till lifsstraff för henne, att
ha sagt h< nom sanningen — om han ville vara den som lärde
henne hvad ånger var — gaf han efter, och Else blef hans.
De båda männen talte öppet och fritt. Presten hade icke
gerna mottagit ett värf, så skildt från hans vanliga verksamhet.
Men det var Else som här, likasom i allt, drog fram den ljusa
sidan. Diktorn förtäljde om sin trägna verksamhet under de
förflutna fren, tilläggande: »arbetet är den enda ofarliga kraften
för sjudarde naturer, sådana som min.»
Tvekmde sporde presten om hans hemförhållanden. Doktorns
vackra aisigte lyste. »Jag är mycket lycklig», sade han, och
rösten bävade icke. Men den klarsynte mannen, som betraktade
honom oci läst mellan raderna mycket i hans bref, såg att
kampen för at komma till frid varit hård, och ännu kanske ej var
fullt utkämpad.
»Jag är lycklig, i sanning lycklig», fortfor Richard. »Men
hvad jagar, har jag Finnmarken att tacka, för. Finnmarken var
för mig fvets högskola; och äro tunga spörsmål lösta inom mig,
så var ot der jag lärde att spörja. — Det sista året var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
