Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
godt år. Jag lärde derunder att känna vårt folk, ocli kände mig
lycklig att kunna ge en skärf till dess tunga arbete.).’1
Så fortgick samtalet en stund, tills dörren öppnades och
Helene med en liten Richard vid handen trädde in. — Allt hvad
mannen icke förtäljt, ty läpparne tala ej gerna i nord en om
hjertats innersta verld, det berättade nu för presten Helenes glada
anlete. Mannen kan lida bittert och dock föra ett stort och
verksamt lif. Men qvinnan har blott sitt hjeltelif, och att’ detta varit
sundt och godt för Helene, det visade hennes uppsyn. Vacker
och blyg som alltid, hade hon dock nu fått mod att lägga äfven
sin inre skönhet i dagen, dertill tydligen uppmuntrad af mannen
och en viss djup aktningsfullhet i lians väsen mot henne. Man
såg dem ofta, till och med i stora samqväm, sitta och tala
tillsammans långa stunder. 1 norden är det ovanligt, att gift folk
behålla detta slags intresse, men Helene och Richard drogos till
hvarandra så borta som hemma. Främlingar togo dem derför
aldrig för man och hustru. Samtalet föll snart på den gamla
hemtrakten. Helene hade så säkert hoppats att Else skulle följa
sin man. Så hade ock pastorn önskat, men Karen var ej frisk,
och Else var så mycket för henne. Om Karen var sig lik, sporde
Helene. Ja och nej. Hon var den gamla, trofasta Karen; men
den ädla själen hade genomträngt formen. Gestalten hade blifvit
smärt, det yfviga håret tämdt.
»Hennes muntra skratt?» frågade Helene. Pastorn tvekade.
»Hennes muntra skratt» — upprepade han — »det ljuder nu från
mannens läppar.»
»Det är detsamma», menade doktorn, »hvem som ler i ett
äktenskap. Ler blott den ena, så kan man vara säker på att
den andra är lycklig.»
Helene log tacksamt emot honom och förde samtalet på Else.
Nu var det prestens tur att slå ned ögonen. Hans jordiska lycka var
skär som en ung flickas själ. lian och Else talade föga om sin
kärlek, men den strömmade öfver i hela deras lif; och lifvet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
