Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’238
lemna den sjuke tillfälle att få det bränvin, på hvars aflägsnande
Lydgate sagt att Raffles’ lif hufvudsakligen berodde.
Då Lydgate fann Raffles död, erfor han öfver den oväntade
utgången en viss undran, ehuru ej stark nog, att framkalla
efter-frågningar, soin kunnat blifva obehagliga för hans välgörare. Men
denna uraktlåtenhet fick han bittert ångra, ty den anfördes i samband
med hans lån, som den största misstanken mot hans heder, när ryktet
snart började anfalla Bulstrodes föregående lif, om hvilket Raffles
innan han dog hunnit lemna upplysningar, och åt Raffles’ död gifva
den för Bulstrode som Lydgate mest vanärande tydning, omöjlig
att bevisa, lika omöjlig att vederlägga. Och sålunda afbröts på en
gång den bana Bulstrode »vandrat till Herrans ära», så nedslogs
för alltid Lydgate’s kraft att nå sina ungdomsdrömmars mål.
De tvenne paren Dorothea och Casaubon, Lydgate och
Rosa-mond samt Bulstrode, af hvilkas öden vi gifvit denna kortfattade
öfversigt, äro bokens hufvudpersoner, och det är i skildringen af
dem som författarinnans många utmärkta egenskaper allra klarast
framträda. Som de främsta af dessa hafva vi redan anmärkt
karaktersteckningens sanning och den sedliga styrkan.
På den förra beror sjelfklart den känsla af förtrogenhet och
åskådlighet, som är en hufvudorsak till tjuskraften af G. Eliot’s
skildringar. Vare sig att hon för oss till den engelska småstaden
eller till Savonarolas Florens*), till herresätet, prestgården eller
arbetarhemmet, sätter hon oss öfverallt i beröring med verkliga
menniskor. Med säker hand afslöjar hon de djup, som finnas
under hvardagslifvets skiftande företeelser och visar att dessa
djup öfverallt äro de samma, att menniskohjertat alltid är sig
likt i sin fröjd och sin smärta, sitt hat och sin kärlek. Genom
att intränga i menniskonaturens alla dolda skrymslen, följa dess
sammansättning i alla delar, iakttaga alla dess skiftningar och
bestämma de krafter, som inom den samma arbeta, gifver
*) I Romola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
