Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’252
hvarthän, och det är svaret på dessa frågor vi hoppas erhålla af
den förf. som är mäktig — hvilket vi ej betvifla G. Eliot vara —
att med idealitetens ljus förklara den för vanliga ögon mörka
gåta, som kallas lifvet. Vi egde således rätt att vänta det hon
ej lemnat sina hufvudpersoner förr än man genom dem fått en
ny bekräftelse på huru som der Ström des Lehens icird schneeweiss,
wenn ihn Klippen z er splitter n, och vi känna oss svikna dà vi
nödgas öfvergifva dem, under det deras lif flyter med saktad fart
eller grumlade vågor.
Bland de många frågor man ej får besvarade är om
Bulstrode, genom de händelser vi omnämt, får sjelfbedrägeriets
stan-borttagen och slutligen ser sig och sitt lif i dess sanna ljus. Vi
få vidare om Lydgate endast höra, att hans sjelfsmidda bojor
neddraga honom från hans ungdomsdrömmar, och gör honom till
en man som flertalet: verksam i det lilla, förfelad i det hela.
Men månne ej förf., utan att förtaga sanningen i denna sorgliga
bild, kunnat, gifva en skymt af hopp, att äfven ur
ungdomsdrömmars graf ett nytt, kanske ringare, kanske ock högre lif kan
spira?
Och Dorothea slutligen, denna fagra skapelse af en varm
inbillningskraft, hvilken på henne slösat så mycken rikedom, i henne
gifvit så många löften, huru uppfyllar hon dessa?
Då förf., medvetet som det synes, i Ilosamond och Dorothea
tecknat de tvenne arter hvari det qvinliga slägtet öfver hufvud
kan delas: den hvilken lockar till syndafall från idealet, och den
hvilken medverkar till upprättelse, och då hon låter Rosamond
i grund fullborda sin gerning, hvarför lemnas man i ovisshet om
huru Dorothea lyckas med sin? Att hon skulle misslyckas med
Casaubon, ligger i sakens natur; att hon, då enhvar, äfven hans
hustru, undandrager Lydgate sin tillit, ej med sitt förtroende
kunde hindra att sjelfkänslans spänstiga fjäder slutligen bröts
inom honom, är äfven naturligt. Ej heller var det antagligt, att
hon på Rosamonds grunda sinne skulle öfva ett omskapaude
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
