Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
ifrån, folkvisans högloftsbro. På Kettilö finnes äfven en sådan
gammal bodbyggnad, som är särdeles märklig derför, att
svalgångens bröstvärn utgöres af i tvenne rader stälda, utskurna
bräden, hvilka i ormande böjningar löpa från ena ändan till den
andra. I all sin enkelhet bära de ett omisskänligt vittnesbörd
om, huru djupt rotad ormslingan är såsom ornament i norden.
Men äfven andra minnen från den aflägsna forntiden vilt
man fästa vid Kettilö och dess omnejd. I Baresund, vid östra
sidan af Kettilö, der stora segelleden drager fram, har man
velat återfinna det Barvik, der Anund Jakob och Olof den helige
lade till $ied sina flottor efter slaget vid Helge å. Dermed må
vara huru som helst, liksom med det kapell, hvilket vid Olof
den heliges tid skall hafva blifvit uppbygdt på Kettilöns norra
udde, som ännu bär namnet Kapelludden. Hvem kan emellertid
hindra sig ifrån att någon gång drömma om hvad som möjligen
varit, — att tänka sig Olof helges jätteskugga uppstiga i
Kettilöns eklundar och kalla fram tusen möjligheter, som kunnat ske.
Dimman tager ännu om höstaftnarne formen af en flotta med
O «
drakhöfdade skepp, seglen randas i den nedgående solen i guld
och purpur, dunkla gestalter trampa skuggskeppens däck,
främmande ljud höras och dö bort, och forntiden reser sig dådstor
och härlig för erinring och fantasi som ett tempel på en
jätte-grift. Då viker det närvarande bort och försvinner, då blir
sagan sanning. Man lefver dess lif och andas dess luft, och
skuggorna blifva till verklighet, verkligheten till skuggor. — Det är
dock blott en dröm, som förgår inom kort. Man vaknar till
medvetande af hvad som varit och hvad som är, och fyren
kastar sitt blänkande sken öfver hafvet, månen strör ut sitt silfver
i lundarne och himlen spänner sin blåa pell öfver sjö och land.
Dagarne gå så fort. De blifva snart till veckor och de sex
veckorna hafva försvunnit, utan att man hunnit med allt hvad
man tänkt och njutit så mycket man önskat. Men ändå, huru
har jag icke sökt att begagna hvarje ögonblick till att dväljas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
