Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fostra vid sin barm det skenbart ringa,
För att stort och äradt ge det åter
o
At sig sjelft och menskligheten. Herrligt,
Skönt i sanning måste detta vara!
Skönast dock att dö som ban och sörjas
Af det folk, man vid sitt hjerta ammat.
Samladt, folket stod i sorgegården,
Unga, gamla, män och barn och qvinnor,
Vän och ovän, ett här alla blefna;
Gråtande af sorg, men ock af glädje,
Vill det kyssa hvarje rad ban skrifvit.
Griften, öppnad, fylls af stora tankar,
Forntids minnen, framtids hopp och löften,
Allt hvad kärt, hvad högt och rent kan nämnas.
Så i skötet utaf folkets kärlek,
Som i fosterjorden, ljufligt bäddas
Sångarfadern — der att evigt lefva.
Fjerran från, jag var dock med vid griften,
Lade ned i den min enkla blomma,
Stod se’n tyst men lyssnande och tänkte:
»Mer än lefva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.»
Esseide.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
