Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Att så dess vreda norna sonas må.
Dig, frie männers fria fostrarinna,
Ej höfves det att sist i striden gå.
Hvad mer, om den till lif, till död dig leder,.
Du värje sora en mor de dinas heder.
Men bryts hans dvala ej af dina böner.
Och fatta split och tvedrägt vapnen djerft,
Och nöja de sig, Nordens bålda söner,
Att sakna ära blott de guld förvärft;
Om våldets fana våra fjellar kröner
Och slafvar, trampa på den jord vi ärft,
Då svep dig i ditt dok, och dö du höga!
Ar hedern spild — då likar lifvet föga.
†
24. Runeberg.
Maj 1877.
Skönt är lifvet så sora lian det lefvat,
Genomklingadt af harmoniskt välljud,
Doftande af diktens fagra blomster,
Fyldt af tankens bragder, snillets idrott,
Lysande af fläckfri äras strålglans.
Skönare dock är som han att älska,
Ge sin tankes skatt, sin andes skördar,
Ge sig sjelf så helt som han det gjorde;
Spränga blott med slagen af sitt hjerta
Gömda gnistan fram ur gråstenshällen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
