Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
skyarna framför sig och ämnade visst ånyo invända något, då
rodderskan ined en liten syster i hvarje hand och Rolf, den
trogne beskyddaren, lufsande i hälarna, alla anfådda och varma,
trädde in i vår krets under bokens skugga.
»Nå, Vendela, huru långt sträcktes rodden i dag, och hvad
föra ni hem för byte från er vikingafärd?» frågade pastor U.
och satte ännu en liten dotter upp i sitt knä, under det den
tredje smög sig till sin moders sida och omfattades af hennes arm.
»Intet», svarade Vendela. »Vician hade redan vissnat och
kungsljusen voro ännu ej utslagna, Men vi gingo i land vid
sotbäcken för att leta efter hallon inne i snåret. Många mogna
äro der ej, och dem vi plockade—ja, dem åt lillan upp, medan
småsyskonen och Rolf sutto och väntade, att jag skulle få
Vikingen. flott. Den hade fastnat så hårdt emellan stenarna, att
den nog sutte der än, om ej fiskarens Jan kommit mig till hjelp,
och vi hade då fått gå en lång omväg hem.»
Denna redogörelse lemnades osökt och med ett visst frimodigt
allvar, som genast intog mig till fördel för den annars, vid första
anblicken, ovanligt fula flickan.
Först när hon tystnat, såg hon sig omkring och helsade
rodnande och litet tafatt på de främmande.
»Se här, Vendela, detta är onkel Fabian. Jag skall säga
dig», fortfor pastor U. vändande sig till majoren, »vår äldsta är
slägtkär af sig, och när hon nu räcker dig sin hand, så sker det
belt säkert med ett visst nyfiket intresse, som hon ej skulle
kunna egna en främling, den hon såg för första gången.»
»Smickrande», ljöd majorens lakoniska svar, i det ban
utsträckte sin breda hand och ihärdigt betraktade den unga flickan,
under det röken nu i fina, små hvirflar smög fram under hans
yfviga mustasch.
Vendela hade lagt sin hand i hans och stod tyst och
förlägen framför honom.
Att hon är hufvudpersonen i min lilla skildring, har ni nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
