- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Nittonde årgången. 1877 /
222

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vi hade slagit oss ned i skuggan af en stor bok, som med
sina väldiga, slokande grenar bildade ett lefvande soltält.
Framför oss låg sjön och glittrade i sommarsolens strålar som vore
den öfversållad med millioner diamanter, och öfver denna
rikedom gled en liten båt sakta fram, äfven den skimrande som af
guld. Den roddes af en femtonårig flicka och förde en dyrbar
laddning, öfvervakad af en stor newfoundlandshund.

»Ätt ni vågar släppa dem ut på vattnet så der ensamma»,
utbrast en af sällskapet, vändande sig till pastor U.

»Ingen fara», svarade han, »sjön är grund, och rodden sträcker
sig endast långs åt stranden. Dessutom äro både Vendela och
Rolf pålitliga, och simma göra de som fiskar.»

Båten gled in under en framskjutande udde och försvann.
Snart hördes glada röster förkunna, att man lyckligt nått hamn.

»Det gör dem så godt att ligga på vattnet der ute och
plaska. De behöfva stärkas och dricka helsa af luft och ljus»,
fortsatte pastorn med en vemodig suck.

I detsamma kom en liten flicka springande inen stannade
förlägen, då hon såg de främmande, betänkte sig, neg, rodnade
och log, hvarpå hon tillitsfull skyndade upp i sin faders knä.

Majoren blåste tjocka rökhvirflar ur sin pipa, tog den ur
mun och frågade:

»Huru många pojkar har du?»

»Inga.»

»Det var klent. Nå — än af det der slaget då?» pekande
på den lilla.

»Fyra», svarades, och den faderliga handen strök smekande
det lilla blonda hufvudet.

»Uff! Det var minst ett tretal för mycket.» Puff, paff!
Han försvann i moln.

v »Tyst, Fabian», inföll fru U. »Sitt nu ej der och afundas
oss vår fyrväpling — lyckan och glädjen i vårt hem.»

Grobianen gaf henne en underlig blick, delade med handen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:21:53 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1877/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free