Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
domen och kristendomen tillsammans och angifva deras
gemensamma grundstämning. Med all rätt anse vi oss kunna vänta
att träffa judendomens grundstämning redan i patriarken
Abrahams lif, visserligen icke i den rikare och mera mångskiftande
form som sedermera hos en Moses eller någon af profeterna, men
också just för sin primitiva enkelhets skull lättare att i ett drag
framhålla och uttrycka. Hela den gammaltestamentliga
ekonomien ansågs också af judarne sjelfva, och det med all rätt,
såsom en utveckling af Guds förbund med Abraham, således ock,
ur subjektiv synpunkt betraktad, såsom en utveckling af
Abrahams religiösa lif. Men grundstämningen i Abrahams lif var
tro på Gud, d. v. s. förtroende till honom. I detta afseende var
han stor, en heros på religionens område. Abraham trodde Gud,
och det var detta som räknades honom till rättfärdighet.
Grundstämningen i judendomens lif var således tro, naturligtvis en
sådan som drog gerningarne efter sig. Att detta samma äfven
kan sägas om kristendomen, behöfver knappt påpekas. Yår
Frälsares egen vanliga afiösningsformel var ju denna: din tro
hafva frälst dig; gack med frid. Men hvad är då denna tro?
Hebreerbrefvets författare gifver derpå ett svar: »tron är en viss
förlåtelse på det som man hoppas — och intet tvifla om det
man icke ser» (Hebr. 11: 1). Härmed är för det första sagdt,
att det, som utgör trons innehåll, är föremål för ens hopp,
således är ett för en sjelf personligen godt, vidare att detta goda
är ett osynligt eller denna närvarande sinliga verlden icke
tillhörigt, och slutligen att tron sjelf är ett visst förlitande på detta,
således en fast öfvertygelse derom, att det är verkligt, och att
det tillhör en. Att våga tro på det man icke ser är således
såväl judeus som den kristnes hufvudsakliga religiösa gerning.
I denna tro fick redan Abraham öfva sig, i det att det blef
honom gifvet att med lefvande öfvertygelse omfatta en kommande
verldsfrälsning, en välsignelse för alla slägter på jorden, såsom
skänkt just åt honom på det sätt, som han på sin ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
