- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Nittonde årgången. 1877 /
288

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

288

ömsom lyssnat till de manliga och kraftiga stegen, gick slutligen
ut till honom. <

»Blir du hemma hos oss denna afton, Arvid», sade hon blygt
seende upp i hans ögon.

»Denna afton och alla kommande aftnar, min Margareta.»

»O! det är icke möjligt! Det kan aldrig vara ditt allvar.»

»Visste du icke, att du är min käraste ros», sade ban ömt.
»Sätt hit ditt lilla öra, skall du få veta skälet till mitt beslut.»
Och då hon lutade sitt hufvud mot hans mun, hviskade han:
»Jag har ingen lust att mörda, om jag ock haft lust att roa mig.»

»Men skall du kunna försaka dina nöjen för min skull?», sade
hon tvekande.

»Det kan vara fråga om, hur mycket det är för min egen»,
sade ban tankfullt. »Det gifves många sätt att dö, Margareta,
och hvem vet, 0111 ej masken gnagit sig fullt ut lika mycket in i 1
mina lifsrötter, som i dina, om det fortfarit på detta sättet.»

»Och är det rigtigt säkert?» frågade hon, darrande af
onämnbar fröjd.

»Så visst som jag brukar vara en man, som kan stå fast
bakom ett ord.»

»Ack, Arvid, jag ville tro dig, men det kännes en räddhåga
i mitt hjerta, ty hvad äro väl en menniskas föresatser i
frestelsens ögonblick? Men bort med alla farhågor från denna sälla
stund», sade hon, skakande sitt vackra hufvud. »Ser du, min
vidskepelse hade ändå en liten grund», fortsatte hon leende. »Det
var ändå hos min kära ros, som fröet till min lycka låg
för-borgadt.»

De hade sakta gått fram till fönstret, han med armen om
hennes lif.

»Tack, du kära ros!» Och hon böjde sig smekande ned
öfver den.

»Margareta, säg icke så», sade han skakad, »vill du taga
gåfvan af min ånger öfver förspilda år, och löftet om min bätt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:21:53 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1877/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free