Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
måste ha poesi, ha skönhet och glädje i lifvet, eljest kunde han
icke lefva.» Att allt detta, midt i den kälfrusna ödemarken,
blommade vid hans sida, i hans unga hustrus kärlek, det förstod
han icke, eller vårdade sig ej om. lian hade aldrig haft syn
för annat än hennes yttre skönhet, och denna blef honom nu, i
den bistra och torftiga omgifningen, mindre en tröst än en ny
aggande påminnelse om det olidliga i hans lefnadsställning. Då
Helene uppspårade drag af skönhet och vild poesi i den karga
naturen, drag af storsinthet hos befolkningen, och ville locka
honom att också se dem, afspisades hon med ett kallt hån, en
lyckönskan till alla som voro honom nog olika att kunna finna
behag i råhet och oskönhet, m. m. Ville hon med ett lekande
skämt aflocka honom ett löje, möttes hon af en mörk blick, en
kylig tystnad; sökte hon med en prydnad eller en mödosamt
uppdragen blomma göra hemmet behagligare då han väntades hem,
märkte han det icke ens, utan slöt sig inne i stum förtviflan.
Richard var dock en älskvärd och sällskaplig natur. Men i
denna ödemark — för hvem skulle han här tala? Med hvem
skulle han här byta tankar? hos hvem söka den elektriserande
kraft, som ligger i ett lifligt motstånd eller ett varmt
medgifvande?... Hans hustru?... »Stackars Helene!» Hon var ju i
samma fördömelse som lian, och det ökade hans lidande blott
att se henne. Hur kunde det dessutom falla någon in att
underhålla sig med sin hustru eller ens gå till mötes hennes svaga
försök att ge intresse åt deras samlif! Sådant brukas icke i
»det høie Nord», upplyser förfin mot slutet af boken.
Den förädlande kärlek, det hjertats samlif som förklarar och
förskönar allt, den ömsesidiga sträfvan att alltmer vinna
hvarandra och derigenom afvinna lifvet allt det bästa det har att
gifva — allt detta, som Helene dunkelt tänkt sig såsom
utgörande äktenskapets egentliga väsende, flydde henne som en
drömbild. Att det borde så vara, det kände hon, men att det icke
så blifvit, det kunde ju ej vara någon annans skuld än hennes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
