Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Hon skulle med den hon älskade kunna trifvas hvar som helst;
men Richard, så öfverlägsen, så fint bildad — hur skulle han
hafva nog af hennes sällskap — hur skulle han finna nöje i
hennes konstlösa sång eller hennes läsning, som de så mycket älskat
der hemma! Och den olycksaliga maten sedan! Utan förråd och
utan tillförsel — hur var det möjligt att hålla ett godt bord!
Och likväl — när en man tigande skjuter bort tallriken och
lemnar bordet hungrig, då kan det ju ej vara annat än hustruns
fel! — Och slutligen — hur illa, hur dåligt af en hustru att icke
kunna afhålla sig från att gråta, och derigenom ge den älskade
mannen nya orsaker till missnöje.
»Lifvet kräfver starka qvinnor!»
Helene mindes väl sin moders ord och kände djupt deras
sanning. Men afvisad af mannen och bunden af misstro till sig
sjelf, förmår hon ej drifva kraften längre än till den passiva
trohetens, umbärandets, den tysta undergivenhetens kraft. Redan
hade den stumma förtviflan, den odelade och derför dödande
smärtan lagt sin iskalla hand mellan de båda makarne, då Elses
ankomst förändrar förhållandena. I den rikt begåfvade och
sjelfständigt utvecklade unga qvinnans sällskap blir Richard sig åter
’>k. Helene får mod att deltaga i samtalen och öfverraskar
stundom mannen med drag af en liffullhet som han icke anat, eller
af en qvinlig värdighet, för hvilken han omedvetet böjer sig.
Men hans eldsjäl kräfver dock något annat och mera, än denna
ännu ej till sjelfmedvetande väckta natur hade att gifva — en
natur, hvilken dessutom hade den stora bristen att tillhöra hans
hustru och således var skyldig att hängifva sig åt honom när
helst han behagade.
Ynglingens slumrande tycke för den ädla, högt begåfvade
Else flammar upp hos mannen med en förtärande styrka.
Alltför ren att misstänka något sådant som en förbjuden passion,
anar dock Helene med kärlekens instinkt att han drages till
Else. Men hur naturligt finner hon det ej! Else, så begåfvad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
