Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
likar få tåligt underkasta sig? Eller är det en ofullkomlighet, ett
lägre led i utvecklingen af dess idé, hvilket hvart och ett sannt
och lyckligt äktenskap mellan personer med högre andlig
utveckling fått till uppgift att i någon mån öfvervinna?
George Eliot synes luta åt den förra uppfattningen. Af de
vemodiga antydningarne på bokens sista sidor är man åtminstone
berättigad att draga den slutsats, att förfin anser äktenskapets
institution icke vara mäktig af utveckling och fullkomning; att
han tror den vara ämnad att stå stilla i en för alltid gifven
form, hur än tiderna vexla och menniskoslägtet går framåt.
Enligt denna uppfattning måste då, för qvinnor sådana som
Dorothea, äktenskapet uppställa ett absolut Enten-Eller: din kärlek
eller din personlighet! Ettdera måste offras.
Men är det så? Eller om det är så i förfms hemland, skall
det så förblifva’? Skall ej den ädla, fullhaltiga qvinlighet, af
hvilken Dorothea med alla sina brister är den höga, ännu knappt
förverkligade typen, vara mäktig att lösa denna motsägelse?
Skall ej utvecklingskampen inom det lyckliga äktenskapet —
ty också detta har en sådan kamp att bestå — komma att i vår
tid gälla frigörandet af personligheten, icke i trots af, utan i kraj’t
af kårleken ?
Skall ej äktenskapet i sjelfva verket blifva, såsom Dorothea
tänkt sig det, ett samlif i idéens tjenst, ett stadigt utspanande af
Guds afsigter med dess egen tillvaro, ett bekräftande af dess
uppgift såsom det innerligaste och heligaste förbund menniskor imellan,
ämnadt icke att splittra utan att samla, icke att klafbinda utan
att frigöra allt det ädlaste i mannens och qvinnans natur, allt det
högsta, mest gudomliga i menniskoanden?
George Eliot har icke, lika litet som våra tvänne andra
författare, uppkastat några sådana frågor, men lian tvingar dem
ofrivilligt på oss, och vi bortlägga hans bok och afsluta vår lilla
studie med ett starkt intryck deraf, att det svar nutiden ger på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
