Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
väsende består, så måste svaret blifva, att den måste vara en
personlig eller medveten verklighet. Det opersonliga och döda
är nemligen till sin natur beroende af annat och förgängligt,
väl icke i alla afseenden, det skulle då upplösa sig i det
rena intet, men altjemt på något sätt och i någon mening.
En närmare utredning af personlighetens begrepp skulle
deremot lätt visa, att den till sitt väsen är fri från dessa
inskränkningar, och att de endast kunna tillkomma den ändliga
personen och då just i de afseenden, i hvilka den icke är fullt
personlig, utan är i sin personlighet inskränkt.
Af det sagda framgår, att det medvetna och personliga
hos menniskan (hennes odödliga själ) är hennes sanna väsen.
Det är ock från detta väsen, som pligten utgår. Närmast eger
den sin grund i hvarje menniskas eget personliga väsen eller
är, som detta vanligen plägar uttryckas, nödvändig för
hennes odödliga själs eviga salighet. Ur denna synpunkt är
pligten för hvarje menniska egendomlig. Samma skyldigheter
ega vi menniskor visserligen icke, och allt tal härom bör lika
sorgfälligt undvikas som påståendet, att vi skulle hafva samma
rättigheter. Men de pligter, vi ega, äro för oss alla lika
oef-tergifliga, våra rättigheter lika heliga. Emellertid får man
ej förbise, att detta menniskans sanna väsen lefver sitt eviga
lif i innerlig personlig lifsgemenskap med andra sådana
personliga väsen, och att det i Gud, som är det högsta
personliga väsendet, eger grunden till allt sitt lif. »I honom lefva
vi, röras och hafva vår varelse», säger Paulus. Inom
andarnes verld eller Guds eviga rike eger en innerlig personlig
lifsgemenskap rum. Denna lifsgemenskap har till följd, att
det i sjelf vä, verket är omöjligt för menniskan att ställa sig
sitt eget väsendes fordringar till efterrättelse, utan att ställa
sig i rätt förhållande till andra. Fullständigare kan detta så
uttryckas, att äfven andra personliga väsenden och ytterst Gud,
i och genoin sin lifsgemenskap med menniskans sanna väsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
