Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men bäst hon seglar, öppnas djupets salar
Och stormen dansar, skriande och vild;
Då suckar saknaden mot hemmets dalar,
Der nejden ljöd af fridens näktergalar,
Och lifvets källa flöt, med himlens lugna bild.
Men när i minnets fjerrglas dit jag blickar,
Hvad visar taflan, som jag närmast ser?
Hvem sitter der vid Haga grind och nickar
Så huldt mot vägen, tills hon syns ej mer? —
Hvem tviflar väl ? det är en Mor, som slutit
Till afsked mot sitt bröst sin ende son; —
Men denna son, o Gud! hvad har ban brutit?
Ty’ många tårar hafva redan flutit,
Och ögat hyser fler, som längta derifrån.
Dock nej! så gråter harmen ej. Jag anar,
Hvad tysta afskedssucken innebär:
»Om än en gång mitt glada ögar spanar
Den son, min ålderdoms förhoppning är, —
O Gud! må lika kär han återvända
Med skuldfri själ och oförderfvad kropp,
Att bli mitt stöd till mina dagars ända!»
Och nu, den bästa skänk jag har att sända,
Ar löftet, hulda mor! att ej bedra ditt hopp.
Till en vän
(C. A. T—n).
(i Upsala (1. 29 April 1842.)
Broder, har min is dig sårat?
Har jag ryckt din själ i vingen
Hårdhändt? — så förlåt mitt brott!
Dig har etherns ande korat
Desto starkare,- om ingen
Jordens demon dig förstått.
Döm ej hårdt, att jag, med anden
Fjettrad än i jordlifsbanden,
Aldrig dina himlar nått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
