Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då skrek jag till, ty min själ blef lätt:
»Jag hunnit målet, Jacquette, Jacquette!»
Men grymma parcer vårt lif befalla,
Och ingen sällhet är utan galla.
En chorus ljöd: »Göm sig sjelf, mon cher,
Så får han märka liur godt det är!»
Mer grymt har ej Kadamanthus, Minus
Ja, inte ens Consistorium minus
En yngling dömt, som på ödets bud
Fått tretton qvartalnars longitud.
På dörren strax mina bödlar skicka
En klyftig fru och en dito flicka,
Som skola leta mig åter fram.
Af domen slagen med skräck och skam,
Jag arme står der, så blek som lakan;
Af fasa reses mitt skägg på hakan.
Men här får nåden ej gå för rätt:
Jag måste gömmas för menskors ätt.
Väl fins ett klädskåp, men ödets gyckel
Har lagt beslag på dess enda nyckel.
Klädhängarn nu i tamburen är
Mitt sista hopp. Jag vill hänga der
Min arma kropp bland de andra plaggen
Och göra ända på lefnadsaggen.
Men, som det förr Papageno gick
Uti ett likartadt ögonblick,
Så några damer — Gud vet, hur många —
Ur qvalet rädda mig, arma, långa.
Om du, som hör hvad jag pladdrar här,
Ej bland de utvaldas skara är,
’) I st. f. Minos (Lieentia poetica för rimmets skull).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
